En kärleksförklaring till IKEA

Vi har hittills gjort två besök på IKEA, barnen och jag. Det är en skum känsla. Det är nämligen som att komma hem. Allt är precis som hemma! Det är ingen nyhet, jag vet det, att IKEAs alla varuhus är blåa och gula och att man kan köpa köttbullar i frysdisken. Men det slår en ändå som en fist i mellangärdet - hemma!

Ut med det tunga, mörka träet, in med det ljusa, det vitlackerade soffbordet, det lättsamma! Det är inte bara det - allt andas svenskhet. Man ser stackars valloner och flamländare kämpa framför informationsdisken med nattygsbordet Bodö, finns det verkligen att hämta på lagret? Hur var det med soffan Kramfors, Gosa Hägg och Gosa Måbärskuddarna? Vart fanns de? När jag ser en skylt med Ekby Bjärnum konsoller, då blir jag riktigt skadeglad! Tänk, det är inte alla i denna värld som kan uttala Ekby Bjärnum konsoller, eller för den delen Gosa Måbär, med någon slags självkänsla i behåll. Men vi kan det, vi få rackarns människor som råkade födas långt, långt uppe i det karga Norden.

Jag ser andra besökare som tittar lite nyfiket på oss fyra (och kanske lite vördnadsfullt också, det känns så). Kan det vara så att rotvälskan som kommer ur oss är.... svenska? Jag går rakryggad och stolt genom varuhuset: Jajamensan! Svensk och stolt! Prata på barn, gärna högt också!

Givetvis köper jag köttbullar (massvis), kaviar, lingondricka och två paket dammsugare vid utgången. Jag fingrar på laxen och havrefraskakorna också, men lägger band på mig.

När ungarna leker i Småland (bara en sån sak) kommer en av barnpassarna ut till mig. Hon ska ha en liten föredragning om IKEA i nästa vecka för några barn och deras föräldrar och hon måste få veta hur man uttalar:

Agunnaryd (aronarod?)

Elmtaryd (elmtarod?)

Älmhult (gick bättre)

Efteråt är hon lycklig och tackar så mycket, och jag tänker att få personer i nutid har lyckats sprida det svenska över världen såsom Ingvar Kamprad (det skulle vara ABBA då). Exportrådet står sig slätt! Och jag är också... ja faktiskt... lite lycklig.