What is it about this RAT?

Just received this email from our steering committee in the neighborhood (detailed and non-altered translation)

Hi,

I write this email and beg you to forward it to everyone living at Mälarblick (our area!!) and Ferievägen (our street!!). We have now had a rat visiting our garden twice and we wonder if anyone is feeding their cats or adding things to their compost in a bad manner so that this rat has found its way to Mälarblick. We will have to set up traps immediately or contact Anticimex (here we go again!) to put out poison. We don't want them to breed here.

With best regards,

(Neighbors name)

Well, I certainly don't want it to breed here either. But I can tell you exactly how this rat found its way to Mälarblick. It has probably tailed us from Brussels all the way back to Sweden... just to see me go nuts!! I've also done my research. According to astrology the rat's year is right now: From 2008 to 2009!!

To be continued...

Vad hände med råttan?

Ok, jag berättar vad som hände med råttan - som en final på vår Brysselvistelse. Den här bloggen "Betraktelser från grodnivå" skapades för att nära och kära skulle kunna följa vårt liv i ett annat land, och jag vet inte om jag vill fortsätta blogga hemifrån. Det var liksom inte tanken. Kanske jag kommer på en vinkling eller ett tema som känns ok, men det får visa sig.

Råttan.

Det forsätter alltså att stinka i vårt kök och vi ska flytta ut inom några få dagar. Jag är i full färd med att städa ut hela lägenheten och packa ihop våra prylar. Det är inte då man vill ha en råtta, kanske död, i köket. Det minskar ens motivation att städa och packa. Det paralyserar en faktiskt helt och hållet. Jag kontaktar Anticimex som snabbt svarar per mail: "Det låter som om råttan har dött bakom/mellan väggen eller liknande. En råtta mumifieras efter ett tag, väldigt olika hur lång tid det kan ta dock, men efter ett tag så försvinner stanken. Det du kan försöka göra är att köpa en luktborttagare, en spray alltså, som du kan spraya där det luktar som värst. Det kan hjälpa. I alla fall tillfälligt. Välkommen åter om du har fler frågor!" Mailet avslutas med en smily. Efter dessa dystra nyheter - varför en smily?

Jag börjar jaga runt bland våra vänner i Bryssel efter killarna som kan hjälpa mig, typ Ghost Busters. Första nappet är firman "Blatteshunter" (ja, de heter verkligen så). Jag förbereder min franska och lägger upp en tjusig monolog om "le ra(t)" som antagligen ligger död hos oss. Allt går så himla bra! Jag känner mig flytande på franska... tills det kommer ett svar i andra änden. När jag för fjärde gången måste fråga vad tanten säger så växlar hon till engelska. Med en fransk brytning som Peter Sellers i Rosa Pantern säger hon att "we don't fetch DEAD rats. We only hunt LIVING rats. If it's a dead rat you have to find it yourself". Tack och hejdå.

Nästa försök är hos Rentokil. Denna gång försöker jag inte ens på franska. De förstår precis vad jag menar och halleluja de hämtar döda råttor! Det är då jag gör bekantskap med ännu en Hollywood-ikon: Mr Wolf från Pulp Fiction, ni vet han som drar på sig handskarna, säger att "bilfärden tar tio minuter men vi ses där om fem". Han ringer på vår dörr. Jag öppnar och utanför står en stilig svart man på två meter i snygg kostym och portfölj. Han är alldeles för stilig för att leta efter döda råttor och jag undrar vad han ska göra om han hittar den. Han kryper runt med ficklampa och spegel. Han sniffar överallt i köket och slutar till slut vid kylskåpet. Det är då jag inser att det är viss skillnad på att vara 160 cm och 2 meter lång. Han känner nämligen något bakom kylen. Vi drar ut åbäket och bakom kylen har en råtta inte alls dött, utan använt det kondenskärl som sitter bakom själva kylen (och hela jäkla golvet) som sin toalett. Stanken som slår emot oss är g...r...y...m!!! Vi kastar oss bakåt båda två och kippar efter andan. Mr Wolf menar att detta är en sanitär olägenhet och inte alls bra för barnen om det inte tas bort omedelbart. Om jag bara skriver på ett kontrakt på 400 Euro så kan han ha ett SWAT-team inne samma eftermiddag. Det är alltså så han jobbar.

Jag får ännu mer andnöd. 400 Euro, och vi som knappt har råd med färjan hem! Jag försöker med några konster, som att "jag ska bara ringa min man först... bla...bla..bla", tills jag inser att jag är stekt, rökt, grillad och jag tvingas ställa den okvinnliga frågan "kan man göra det själv?" Det kan man.

Någon timma senare har jag lassat av mina barn hos några vänner som snällt nog tog emot dem och desperat försökt nå min man för att be honom att släppa allt och komma hem genast för att hjälpa till. Han har varit på en trevlig lunch och när han berättar om den avbryter jag iskallt: "Du har tydligen inte en aning om vad vi har varit med om här idag". Han lovar att släppa allt och komma hem. I såna här lägen behöver man moraliskt stöd, man behöver vara två, enas vi om.

I affären som ska ha de rätta grejerna får jag hjälp av en allför ung kille. Han pekar på flaskor som inte har några dödskallar eller överkryssade djur alls. Känns inte tryggt. Jag måste fråga honom då "om du hade hittat råttbajs hemma hos dig skulle du då använda dessa medel? Killens engelska är så dålig att jag måste ta det på franska, vilket i sig kvalificerar för ett blogginlägg. Vilken fars! När han inte fattar min fråga får jag hjälp av en snäll dam som stått tyst bredvid och väntat. Killen verkar fortsatt positiv och pekar på sina flaskor så det får funka.

Hemma igen. Har kommit igång ordentligt när Cyril stiger in. Fullt med hinkar, trasor och råttbajs som tvättas bort. Kanske blev jag för nitisk i affären (med ta det säkra före det osäkra och allt det där) för det som möter min käre man när han kliver in i lägenheten är, förutom stanken så klart, en fru som skrubbar golvet i trosor och t-shirt (som ska kastas direkt efteråt och alltså inte de snyggaste i lådan), gummihandskar av lääängsta sort och munskydd. "Hej" minns jag att jag säger, bakom munskyddet. Vad mer kan man säga?

Vad som hänt med råttan är det ingen som vet. Antagligen letar den efter ett nytt varmt och härligt hak. Men den hjälpte oss hem med råge. Inte trodde jag att en råtta skulle få mig att längta HEM, men efter den saneringen blev det mycket lättare att dra från stan.

PS Det har nog aldrig varit så rent bakom den kylen som nu...

Ode to Brussels

Why is it that we have we been so happy these last six months? It cannot just be explained by a break from our ordinary life (which ultimately includes a portion of stress and say seriousness), although I'm sure that it has played its part too.

For my part, I have greatly enjoyed the unknown:

• To be in new neighborhoods.
• To detect that the scent is different.
• To visit monasteries where the monks brew their own beer.
• To figure out that the garbage is allocated in three different bags are should be placed outside the door.
• To see a sickening amount of different brands of butter in the store and note that none is called Arla (the Swedish brand).
• To find the evening air so humid and warm.
• To find that so many seem to enjoy the good in life.
• To stand in a line, with a Norwegian guy in front of me and a Hungarian behind me, all three struggling (but getting by) with our French.
• To wander in giant and gorgeous oak woods (not Pine trees).
• To see so many beautiful townhouses, i.e. to have a house with a garden in the city center!
• To know that Paris, London and Amsterdam are only 1 to 2 hours away.
• To be in the middle of politics with barbwire, police officers and farmers.
• To get to know new friends.
• To hang out with the kids and have all the time in the world to do exactly that - hang out.
• To conquer the unknown.

I know that I am almost pathetically positive towards Brussels. Perhaps the short time frame has helped. We don’t have to long for Arla, because sooner than anyone can spell Swedish butter we will have our Arla butter sandwich again. We don’t have to miss all the wonders of Sweden, because soon enough we will be home again.

Perhaps, under such conditions, it’s easy to be completely open to everything a new place has to offer? Maybe I should bring some of that mentality back? One my way to work in the morning I might be able to see how beautiful the street Grönviksvägen truly is and how wonderful it is to see the sun rise over the bridge Tranebergsbron? Everything is possible. Maybe it’s all a matter of attitude.

But the new and the unknown is fun. I realize that it makes me tick.

There is a rat in my kitchen

I'm not joking. The odor from our kitchen is appalling. You can't go in. It stinks. I've looked everywhere but I just can't find the darn animal, or whatever it is that stinks!

And we are just about to clean out the house, pack our stuff, clean, clean, clean... and then a rat has decided to go kill himself in our kitchen. Is that fair?

Avskedet närmar sig

Klockan är över midnatt och alla har precis somnat i vår jättebinge à 3 sängar som står i vardagsrummet. Nyss satt vi i bilen på väg hem från en suverän middag på en balkanrestaurang där vi käkat och druckit gott tillsammans med vänner från Cyrils Münchentid 1988. Fönsterrutorna var nervevade, eftersom det fortfarande var så där härligt varmt i luften trots att det blivit sent. Just som vi passerade Merode såg vi den pampiga Triumfbågen vackert upplyst i kvällningen. "Titta vad fint! ... Vi kommer att sakna Bryssel när vi kommer hem tror jag" kom det från äldsta barnet. Minuterna innan hade dottern precis sagt att hon saknade lekrummet där hemma och om hon blundade kunde hon se det framför sig. Precis så är det nog nu, våra sista dagar. Endera längtar vi hem. Endera tar vi avsked av en tid och en plats som vi gillat skarpt. Kommer vännerna att finnas kvar om vi kommer tillbaka och hälsar på? undrade barnen när vi satt där i bilen. Somliga, svarade vi.

Det där med att jobba

Jag läste nyss på en kompis blogg om jobb och annat och blev lite inspirerad.

"När ska du göra något riktigt.. och inte bara sitta på ditt jobb och lata dig?" säger vår sexåring till sin pappa med glimten i ögat, men kanske med lite allvar i botten - typ, vad gör du egentligen?? Mig frågar barnen istället: "Vad ska du göra när du blir stor då, mamma?" Pappa är tydligen redan stor, men något riktigt gör han ändå inte.

Vår sexåring ska själv göra lite av varje när han blir stor: Dinosaurieforskare, diamantletare, jaktplanspilot, monstertruckförare, byggjobbare, och så boxare. Det tänker han blanda lite så att man inte tröttnar. Det verkar så trist att göra samma sak hela tiden. Härligt, tycker jag! Go, man! För hur det än är så verkar vår generation, trots alla trendrapporter om att vi kommer att byta karriärer ex antal gånger, sitta fast i drömmen om det finns det där enda rätta valet som ska göra oss... lyckliga. Istället borde vi kanske vara mer kortsiktiga och fråga oss om vårt jobb funkar för oss här och nu. Sen kanske vi säger om fem år att nu är det dags att byta. Och då ska inte de där fem investerade åren ses som förspilld tid, som något vi sysslade med i väntan på det där "rätta" som hägrar runt hörnet. Ok, jag förenklar så klart, men jag undrar om ordet "hoppjerka" existerar i landet i väster. Vad skulle det vara? Jumping jerk. Låter kul! Jag måste fråga.

Och så en sak till. På svenska säger vi till våra barn "vad ska du bli när du blir stor då? Bli. Det är ju blytungt att bära. Om jag nu ska prata med mina barn om framtiden, som för vår del ändå ligger så långt borta, så ska jag max sträcka mig till att säga "göra", inte "bli". Att "bli" något genom jobbet känns väldigt tajt kopplat till ens identitet och självbild. Att göra känns mycket friare. Man kan göra olika saker, det är helt ok. Som att jobba som dinosaurieforskare, diamantletare, jaktplanspilot, monstertruckförare, byggjobbare, och boxare till exempel.

Brinnande bildäck, taggtråd och Reinfeldt i krokarna

Idag har vi verkligen känt av att vi lever mitt i centrala Bryssel och att vi bor bara ett stenkast från Kommissionen, Ministerrådet och EU-parlamentet. Just nu flyger helikoptrarna rakt ovanför våra huvuden och så har de hållit på hela kvällen. Och vad de låter! Polissirenerna går varma. Action, helt enkelt.

När jag och barnen drog ut för att köpa lite fika till eftermiddagen möttes vi att ett tjog hårt munderade poliser som stängde av vår gata med taggtrådsgrindar. De stängde inte bara av vår gata, utan i princip alla gator runt omkring oss. "Nu kan ni inte komma ut med bilen på två dagar. Det är bönderna, ni vet", förklarade de.

Bönderna har tydligen lagt beslag på vår närmaste park, där jag hänger med barnen dagarna i ända, och passat på att fjutta på några bildäck vid Triumfbågen för att ge evenemanget lite extra skjuss.

Carl Bildt bloggar om vad som hänt under EU-toppmötet och nyss käkade de tydligen middag.

http://carlbildt.wordpress.com/

Lästips till semestern

Det är inte alltid man är helt sjukt inne i en bok. Men sista månaden har jag varit det. Japp, det tog ungefär en månad och då la jag ändå in många sena nätter, men det var det väl värt!

"Team of Rivals" av Doris Kearns Goodwin är fantastisk! Boken om Abraham Lincoln och hans osannolika väg till presidentämbetet, hans hantering av inbördeskriget och hans moraliska kompass är spännande, spännande, spännande! Och den är så välskriven att det nästan känns som man varit där. Jag förstår att Barak Obama gillar den här boken.

Boken kom ut 2005 och inget nytt hett stoff, men så är det med de flesta saker jag går upp i nuförtiden.

http://www.amazon.com/Team-Rivals-Political-Abraham-Lincoln/dp/0743270754/ref=sr_1_1?ie=UTF8&s=books&qid=1245767627&sr=8-1

Midsommar utan Fräken

På fredag ska vi träffas framåt eftermiddagen hemma hos några vänner som vi lärt känna här nere och som vi tokgillar. Vi blir ett gäng på två barnfamiljer och paret som leder våra onsdagsträffar på svenska kyrkan. Det blir sill, nubbe och jordgubbstårta i ett härligt hus i Bryssels utkant med en solig liten trädgård där vi ska låtsas att lekställningen är en midsommarstång. Med några gröna kvistar och lite fantasi så blir det en Brysselstång! Det kommer att bli toppen, jag vet det, men det blir ingen midsommar på Fräken.

Midsommar på Fräken. Då klämmer vi in oss i bilen fulla av förväntan och ramlar ut bland stora och små vänner. Då har Anna & Anders gjort Fräken finare än finast och vi säger alla till varandra att vi aldrig har sett snyggare ut än just den här dagen. Då åker barnen flaka. Då badar vi i sjön och ser vilka barn som har lärt sig simma ut till bastun detta år. Då äter vi en ljuvlig midsommarlunch, dricker nubbe och dansar runt midsommarstången. Då grillar vi när kvällen nalkas och den som vill få en syl i vädret lär få kämpa lite för det. Då, när mörket lägger sig, fortsätter jiddret och garven, kanske om snygga eldragningar eller om Girls on Tour -88, och efter en lång afton somnar vi i friggebodar, tält eller på golvet inne hos Carlsons. Då lever livet. Och solen skiner alltid.

Glad midsommar på er!

Länk till Barak Obama i Kairo

För den som har en timma över vill jag slå ett slag för Barak Obamas underbara tal i Kairo. Man blir lycklig av att lyssna:

http://www.youtube.com/watch?v=6BlqLwCKkeY

Så fel man kan ha!

Jag gjorde misstaget att kalla Josephines favorit show på internet (för vi har fortfarande ingen TV, men det gör snart ingenting) för white trash. Hur kunde jag? Årets tabbe - so far.

De två brorsorna i showen Naked Brothers Band på Nickelodeon är stentäta. Deras mamma är superkänd skådespelerska bla från Thirtysomething, pappan är jazzkompositör och första filmen spelades in i deras gigantiska real-life apartment i NYC. Till råga på allt är mammans familj kända venture capitalists. Ja, så i första filmen tog de hjälp av några nära vänner som Uma Thurman, Cindy Lauper, Julianne Moore, Ricki Lake som ställde upp i princip gratis.

Ju mer jag läser om bandet och deras "mockumentary" desto kärare blir jag. Så nu har Naked Brothers Band två fans i den här familjen. Men som vanligt är vi helt otrendkänsliga. Showen har gått sedan 2007.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Naked_Brothers_Band_(band)

Film igen - nu från Brügge

Ny film. Det går inte att stoppa mig nu. Låten från Naked Brothers Band är Josephines favorit. Flera filmer ligger på lur från farfarsbesök. Jag måste bara få ihop timmarna. 

Middag med lax & slappa kinder

Familjen är samlad till middag, pasta med lax. Vi skålar "för framtiden" som vi brukar och som vanligt är det är ett mindre mirakel att inget glas går i tusen bitar. Efter att ha reciterat lite SvampBobFyrkant "vi är män, vi är män" eller "jag är en tossi toker, en tossitossitossi tooooker!!!" går vi över till att härma roliga ljud. Jag börjar med ett surrande ljud som kräver att man snörper ihop läpparna som om man skulle vissla men sen lägger in lite basröst. Josephine skriker det högsta hon kan och så fortsätter det med lite varianter runt bordet. Då börjar Cyril med ett pruttljud som kräver 100 procents koncentration. Man måste slappna av med kinderna och puttra ut ett ljud utan för mycket tryck. I koncentrationen blir man lätt vindtyrig och slapp. Mycket slapp. Det är först nu som jag inser att vi passerat ett paradigmskifte, en ny dörr, något helt annat. Jag har varit så inne i Cyrils förevisning och själv testat samma slappa kinder och har därför inte riktigt hört att ett efter ett av våra barn försiktigt ursäktat sig med ett "får jag gå nu?" eller "tack sör maten"... och kvar i rummet sitter nu bara Cyril och jag, ett medelålders par som övar det perfekta pruttljudet med slappa kinder. Ja, vad ska man säga. Vi hade i alla fall roligt.

PS Fotobevis att i alla fall en av oss är inne i de fyrtio

Filmpremiär - det funkade!!!

Efter flera timmars fix har jag äntligen lyckas göra en filmsnutt och få upp den på bloggen! Wow! Jag ser det nästan som fortbildning. Jag ska ju kunna lite webb liksom...

Förra helgen fick vi besök av vänner från Stockholm. Harry och syskonen jublade över att se kära dagiskompisar. På lördagen åkte vi till Grotte-de-Han, en känd grotta söder om Bryssel. "Långt men lite roligt" som någon sa om grottvandringen bland stalaktiter och stalagmiter. Efteråt blev det safaribuss genom området. Och som start och avslut på den pittoreska färden genom lummiga dalar, förbi bisonoxar, vargar, hjortar och annat, kördes den här sången på maxvolym i bussen! En helt sanslös upplevelse! Men sången fastnar och har blivit en favorit i bilen sen dess.


Ok - filmpremiär med särskild hälsning till Kalle & Gustav

Jag har ingen dator längre!

Hinner inte göra några inlägg längre. Datorn ägs inte av mig utan antingen av Harry som spelar LEGO Star wars eller av Josephine som vill titta på Nickelodeons white trash serie 'The Naked Brothers band'!! Ok, jag förstår henne. Den är faktiskt väldigt söt! Men ändå! Alla idéer om att tanka upp foton, till och med låtar, får anstå. Eftersom alla är uppe så himla sent nu för tiden så försvann plötsligt mina nattimmar också.

Sommarvärme i Bryssel. Lunch på Grand Place. Härlig helg med familjebesök och middag med vänner i afton. Fem veckor kvar. Tiden rullar ibland ursnabbt som nu, för att sen sega sig fram. Får se hur måndagen blir. Det brukar vara en detox-dag när vi alla är lite låga.

Har du pentat håret?

Exakt så frågade min treårige son mig, samtidigt som jag hjälpte honom på toaletten.

"Mamma, har du pentat hååååret?"

Trazan & Banarne har hjälpt våra barn med geniala uttryck från förr. Erik hade ingen aning om vad penta håret betyder. Jag kunde berätta utförligt om permanenter genom åren. Och stålugg. Men det var han inte lika intresserad av. 

Saker jag kommer sakna: 2

Tid. Alltså inte tid för mig själv, för det har jag ingen, men ändå - tid. Tid att hinna se vilka fina hus vi går förbi. Tid för små vardagsstunder, som när Josephine sjunger hela sitt batteri av inlärda sånger och jag måste sitta tyst och lyssna och Erik kastar sig in med "Tuffetuffetuffe tåget går ut i riiida rääärden. Den som semti öre har sår sölja me på sääärden" eller Harry som plötsligt undrar vem som är mest känd i världen, Jesus eller Hulken. Ja, till och med tid att ha långtråkigt. 

Saker jag kommer att sakna...

Den mentala nedräkningen har börjat. Det är så himla dumt för vi har faktiskt två månader kvar härnere (nästan i alla fall). Eller så kan man använda procentsatser. Då har vi 30% kvar tills vi ska åka hem och 42% innan jag börjar jobba igen. Men ändå. Jag kan inte låta bli att drabbas av den där trista känslan av ett påbörjat avsked.

"Saker jag kommer sakna från Bryssel"-listan börjar med:

1. Baguetter från Au Vatel

Varje morgon när vi vaknar har Cyril gått iväg till vårt närmaste bageri på Place Jourdan och kommit hem med en färsk baguette som väntar i köket. Ibland är den fortfarande varm. På helgerna får vi dessutom oftast pain au chocolate. (Jag skyller hela min viktuppgång på pain au chocolat.)

Hur fasen ska vi kunna matcha det hemma på Ferievägen? Jag ser Skogaholmslimpan framför mig som legat en vecka i vår brödlåda (en låda där vi bara lägger gammalt bröd). Jättekul.

Att lubba ner till vår närmaste Tempo och köpa det långsmala bröd som gräddats i butiken är en skymf mot alla seriösa baguetter i världen. Att köpa ordentliga baguetter och sen frysa in dem låter inte heller så roligt. Att börja baka själv? Varje morgon? Skulle inte tro det. Näemen det får väl bli Skogaholms då. Men jag ska drömma om nybakade ljumma baguetter varje morgon.

På söndagar

Idag är det söndag. På söndagar får man inte klippa gräsmattan. Då har grannarna lov att ringa polisen. Ganska komiskt, men gud så effektivt! Tänk så många utomhusstunder som blivit störda av grannens ettriga gräsklippare. Men inte här, i alla fall inte på söndagar. 

På söndagar kan man heller inte storhandla. Då är våra två närmaste stora mataffärer stängda. Första gången jag upptäckte det här blev jag förbannad, men sen kändes det befriande. Varför ska man ägna den lediga sjunde dagen, enligt Bibeln skapad för vila, till att storhandla, det som är så förlamande trist? Kanske är det därför alla belgare syns på tavernor och ute i parkerna på söndagarna. Det är bara att gratulera!

I en park nära oss...

Sitter (som vanligt) i en lekpark intill moskén i 

Parque Cinquantenaire nära oss.  Barnens riktmärke är numera tornet med halvmånen. Ditåt ska vi! Josephine och jag har gått hit, för killarna och besökande moster E är och upptäcker resten av parken. Själv har jag upptäckt att sanden i alla lekparker här nere är kritvit, så att den bländar även när det är molnigt och den är mycket finkornig, inte alls den lerbruna, tunga varianten som vi har hemma. En kort stund kan man drömma sig bort till en sandstrand i Karibien, tills en vindpust drar med sig den flortunna sanden och man får den rakt i ögonen, eftersom den verkar ha en inbyggd kompass som envist säger "mata mot den där kärringen med långa håret!" 

Ja, så jag sitter där i halvdiset med solglasögon på för att skydda mig mot den lyxiga sanden och ser till min förtjusning att Josephine har hittat två svenska tjejer i sin egen ålder. Som hon har längtat! Äntligen några som hon kan prata med utanför svenska kyrkan och vår lilla vänskapskrets. Det är fullt av barn överallt. Och massvis med föräldrar. Bredvid mig sitter en man som leker med sin lilla dotter. Intill honom ligger ett nummer av tidningen Axess. En svensk till! Det är förstås inte ovanligt, men ändå. Jag blir barnsligt exalterad och trevar mig in i en konversation. Han är trevlig och vi snackar på. Så går någon halvtimma och plötsligt ser jag Cyril komma med resten av gänget. Han letar efter oss ser jag, så jag hojtar hans namn. Då vänder sig killen som jag precis fördrivit en  halvtimma med, och säger "men inte Cyril väl?" Kompisar från förr (verkligen förr: 1988), så klart!

Hela episoden får mig tänka på filmen Sliding Doors. Tänk om jag satt mig i andra änden av parken, då hade han gått iväg med sin hink och spade och vi gått till vårt utan att veta om den andre. Hur många tillfällen utav alla tillfällen fångar vi egentligen? Och hur många passerar obemärkta förbi oss?

En tur till Provence, och tillbaka

Tänk att vår Honda pallade - igen! Vilken trotjänare! Efter en dryg vecka och 240 mil är vi tillbaka från ett äventyr i Frankrike. Alla som vet något om vår bil inser det smått hysteriska i vårt upplägg. 

Fyra sittplatser och ett begränsat bagageutrymme för två vuxna och tre barn. Hur gör man? Jo, frun sitter inklämd i den lilla smatt som blir över mellan två barnstolar i baksätet. Relativt krocksäkert ändå, för när man väl klämt ner sig kommer man inte därifrån. 

Ja, och så ännu en gång har vi haft anledning att vara tacksamma över GPS-en och DVDn som vi fått låna. Utan dem skulle vi alla fem må ungefär som de där gnuerna på savannen som fått ett virus i hjärnan som får dem att gå i cirklar, runt, runt, runt, samtidigt som de brölar "brööööhhhlll". 

Nu skulle jag ändå säga att resan gick hyggligt, trots att Harry lyckades klämma ur sig den obligatoriska kräken på nervägen (vi sa inget till er Birgitta och Didrik om detta, eftersom det blev en engångsgrej), vi hamnade i olycksköer, vi fastnade i en payage (betalspärr vid motorvägen) för att kortet inte funkade och vi var 1,40 Euro kort i kontakter och tvingades lämna körkortet i pant mot att leta VilleFranche runt i ösregn för att hitta en bankomat - för en dryg Euro!! Den konversationen med madamen i payagen går till historien som ett Monty Python/Kafka-gig. 

-Vous avez payer?

- J'ai payer?

- Ah, vous avez payer!

- No, je ne pas payer mais...

Ja, så fortsatte det medan jag satt i baksätet och la mig i, och tillslut ropade till madamen att "vi vill ju inte ens vara här!!!" Mycket konstruktivt.

Nåväl, vi lämnade alltså Bryssel...

... och tog oss till Paris!

Vi överlevde VilleFranche (skitstaden!) och kom till det pittoreska hotellet i Auxerre - se vilken lyx! 

Men belöningen väntade på oss, efter en lång dag i bilen, i ett litet paradis, två kilometer utanför den lilla staden Cotignac i Provence. Allt som ska finnas i Provence fanns där - de goda måltiderna, vinerna, solen, fälten som man kan dra ut i och för att leka äventyrsland, poolen, trädkojan, och så sällskapet förstås med ditrest familj från Sverige, och så värdparet som får njuta av det här livet varje dag. Undrar hur det känns? Är det lika magiskt varje dag, eller vänjer man sig? Blir man barnsligt förtjust när man går in i en liten chabby-chic-affär i byn och blir inbjuden på ett glas vin och bröd med tapenade, bara för att man råkar ramla in i en reunion just där och då med gamla vänner som inte sett varandra på femton år, eller?

Ja, så var det dags för hemresans nätta 120 mil. Varför inte åka via Disneyland på vägen hem? Vi gjorde det. Hela Enchiladan.

Efter tio timmars Disneyinjektion satte sig tre barn i bilen och somnade innan vi lämnat parkområdet. När vi väl ramlade in i vår lägenhet i Bryssel så där på småtimmarna, hade vår hyresvärd passat på att påbörja, men inte avsluta, ett byggjobb i vårt vardagsrum. Det första jag såg var en full gammal skurhink. Snabb avtändning och ganska komiskt. Livet liksom.

LEGO Batman och LEGO Star Wars... och snart LEGO mera

LEGOs samtliga PC-spel dominerar hemmet sedan några månader tillbaka. Eller rättare sagt tokdominerar! Det började med en oskyldig demo för LEGO Star Wars. Den funkade fint i några veckor, tills det gick upp för den sexåriga spelaren att detta bara för förmaket till en hel värld av mera spel. Ut åkte http://www.spela.se/, http://www.spelo.se/, och in flyttade LEGO. Nu är vi mitt i LEGO Batman. Jag säger vi, för detta är något som jag, liksom övriga familjemedlemmar dras in i.

"Herregud, det här är så coolt så man döör!! Du måste bara komma och kolla!"
"Nej, jag kan inte komma just nu, för jag håller på att göra lunch!"

Jag har olika roller. Jag är problemlösaren som försöker tipsa om sätt att komma vidare, starta om datorer eller läsa engelska hjälptexter. Jag är pepparen som sitter bredvid för att kolla vilka coola grejer man kan göra (och det är ju himla coolt). Jag är glädjedödaren som efter ett tag blir irriterad och frustrerad och säger att jag faktiskt inte har en aning om hur katten man kommer vidare och att man antagligen måste avbryta, gå till start igen och börja om. Efter ett tag blir det som med golfen. Sonen säger att jag har för dåligt tålamod och att jag blir för upphetsad. Jag måste ta det lugnare, tycker han. Det är skönt att en sexåring har perspektiven, när jag själv saknar dem.

När jag kommer hem ska jag ha en sittning med er vänner och höra hur ni som redan varit här har hittat balansen. Jag inser ju att detta bara är början. Många år av spelande väntar...

Har förresten hittat den här sajten där man kan få spelrecensioner - ganska bra faktiskt!

http://www.gamespot.com/pc/action/legostarwars/index.html

En kärleksförklaring till IKEA

Vi har hittills gjort två besök på IKEA, barnen och jag. Det är en skum känsla. Det är nämligen som att komma hem. Allt är precis som hemma! Det är ingen nyhet, jag vet det, att IKEAs alla varuhus är blåa och gula och att man kan köpa köttbullar i frysdisken. Men det slår en ändå som en fist i mellangärdet - hemma!

Ut med det tunga, mörka träet, in med det ljusa, det vitlackerade soffbordet, det lättsamma! Det är inte bara det - allt andas svenskhet. Man ser stackars valloner och flamländare kämpa framför informationsdisken med nattygsbordet Bodö, finns det verkligen att hämta på lagret? Hur var det med soffan Kramfors, Gosa Hägg och Gosa Måbärskuddarna? Vart fanns de? När jag ser en skylt med Ekby Bjärnum konsoller, då blir jag riktigt skadeglad! Tänk, det är inte alla i denna värld som kan uttala Ekby Bjärnum konsoller, eller för den delen Gosa Måbär, med någon slags självkänsla i behåll. Men vi kan det, vi få rackarns människor som råkade födas långt, långt uppe i det karga Norden.

Jag ser andra besökare som tittar lite nyfiket på oss fyra (och kanske lite vördnadsfullt också, det känns så). Kan det vara så att rotvälskan som kommer ur oss är.... svenska? Jag går rakryggad och stolt genom varuhuset: Jajamensan! Svensk och stolt! Prata på barn, gärna högt också!

Givetvis köper jag köttbullar (massvis), kaviar, lingondricka och två paket dammsugare vid utgången. Jag fingrar på laxen och havrefraskakorna också, men lägger band på mig.

När ungarna leker i Småland (bara en sån sak) kommer en av barnpassarna ut till mig. Hon ska ha en liten föredragning om IKEA i nästa vecka för några barn och deras föräldrar och hon måste få veta hur man uttalar:

Agunnaryd (aronarod?)

Elmtaryd (elmtarod?)

Älmhult (gick bättre)

Efteråt är hon lycklig och tackar så mycket, och jag tänker att få personer i nutid har lyckats sprida det svenska över världen såsom Ingvar Kamprad (det skulle vara ABBA då). Exportrådet står sig slätt! Och jag är också... ja faktiskt... lite lycklig.

Mera vår-fetischism

På Centralafrikanska muséet i Tervuren, inte långt från Bryssel

Fotografens fyraåriga fötter också på bild

Missade skylten som sa:

"Please do not touch the elephants"

Kung Leopold IIs verk

Näe, nu blommar det!!

Från dagens lördagsutflykt till Hortas museum och en vända i parken Tenbosch. Min gamla mobil gör varken parken eller allt det blommande någon rättvisa, men nu blommar det!!

Magnolia...

Gardenia...

Att vara hemma med barn...

Vårt allrum - matsal, bibliotek, sovrum och vardagsrum - allt i ett, och städat!

Det går helt enkelt inte att ge mer än man har på kontot, och då tänker jag inte på det pekuniära kontot, utan på det rent mänskliga. Jag tror att jag börjar bli dränerad, återlåten! De tre små är ju så ljuvliga! Men ändå - två månader, sju dagar i veckan, helger, kvällar och nätter, det börjar kosta på! Nu har jag ingen stubin alls. Det bara säger pang, tjoff, bröl på en nanosekund i hjärnan. 

Kanske är det nätterna som tar kål på mig? Det började så mysigt. Tre sängar står uppradade i vårt vardagsrum och där ligger vi som en stor trollfamilj om nätterna. Det är väldigt charmigt och mysigt. Man somnar in så härligt med små kroppar bredvid sig... de små människorna snusar sövande alldeles intill. Men ibland måste man ju få vara lite själv också, och om det inte går dagtid så kanske, kanske är det nätterna man behöver för sig själv? Var är min egen lilla hörna!?

"Vet du, man ska inte så där arg på sitt barn"... säger Erik. "Du och jag är inte så mycket bästisar. Pappa och jag är bästisar." Men så får jag en kram och en puss på kinden. Sånt håller topplocket på plats.

Jag vet vad jag måste göra. Jag provade igår ikväll. Det räckte för att jag skulle må prima resten av kvällen och vara en förtjusande mamma och maka. Små, små öar av egen tid. Jag får stjäla dem helt enkelt. Supporten finns där om jag bara ser till att leva efter mottot att inte ge mer än jag har på kontot. Enkelt. Imorgon börjar jag! 

På Kungliga museet för konsthistoria

Familjen har bänkat sig i det tjusiga museicaféet med fönsterplats ut mot Jubelparken (eller Parc Cinqcuantenaire som det heter på franska). Regnet har slutat hälla ner och solen har tittat fram. Detta brysselska väder!

Vi har strövat omkring i plaskblöta kläder i det stora muséet fyllt av totempålar, föremål från hopi och navajo-folken, påskö-gubbar och så lite belgiska konstföremål från 1910-talet.

Nu muggar vi goda, goda bakelser, dricker coca-cola och kaffe och har det ganska bra.

Pappan: "Hörrni barn, vad duktiga ni är som kan vara på ett sånt här muséum! Det är så roligt att vi kan gå runt som vi har gjort, och att ni uppskattar alla vackra saker!"

Treåringen: "Pappa... eehhh... säg att du skojar!?"

"Om du sticker kniven..."

Jag blir nyfiken på strofen "Om du sticker kniven i den rika kronofogden" som Pappa brukade sjunga där hemma. Vart kommer den ifrån och hur lyder fortsättningen? De flesta andra små sångstumpar som jag växte upp med, dem känner jag igen. "När Susanna var i badet för att öva sim och crawl... och så en paus... följt av "hum... hum..." och så lite längre fram "Vaaaar är tvålen, broder? Geeee mig tvålen syster". Det är ju Povel Ramel. Och Fredmans epistlar lär man ju heller inte missa. Men "Om du sticker kniven..." Det låter så brutalt och kul! Jag vill veta mer.

Tack vare Internet kan man ju enkelt spåra det mesta. Tänk, ingen utflykt till något universitetsbibliotek eller ett gammalt musikarkiv där jag måste stå i kö för att sedan, när det är min tur, luta mig fram litegrann över disken för att ingen annan i kön ska höra vad jag säger, och så ställa min fråga: "Jo, du... jag letar efter en sång som går ungefär så här (och nu måste jag sänka rösten ytterligare för att inte dra alltför stor uppmärksamhet till den trall som följer): Om jag sticker kniven i den rika kronofogden eller så går den Om du sticker kniven i den rika kronofogden. Jag vet inte riktigt säker på vilket det ska vara, och jag vet inte heller om det är början av eller mitten på sången. Vet du något om den kanske?"

Istället kokar jag en kopp kaffe, sätter mig vid datorn, och knappar in "Om jag sticker kniven" och inser strax att det ska vara "Om du sticker kniven". Visan är skriven av Ulf Peder Olrog och sången heter Om Pur-Finland. På Wikipedia och andra hemsidor om svensk underhållning hittar jag mycket om Olrog. Jag skäms över att jag inte vet vem han är. Det måste vara en generations- eller allmänbildningsfråga. Han föddes 1919. Det är tjugo år före Pappa. Han är intensivt verksam i Uppsala student- och spexliv mellan 1945 och 1955 där han också licentierar 1948. Pappa kom till Uppsala 1960, alltså några år senare, när Olrogs visor säkert redan blivit förevigade i Uppsalas studentliv. Ulf Peder Olrog arbetade som artist och kompositör och jag hittar massvis med visor som han har komponerat och ett antal filmer som han skrivit musiken till, exempelvis "Fly mig en greve", som jag inte heller känner till, men som har en diger skådespelarlista med Carl-Gustaf Lindstedt, Siv Ruud, Lill-Babs och Sigge Fürst. Jag hittar dock inget om bakgrunden till "Om du sticker kniven", men texten är härligt absurd och jag är glad att jag hittat den!

Ulf Peder Olrog blev inte äldre än femtiotre. Han dog 1972.

Första verserna lyder:

Om du sticker kniven i den rika kronofogden,

så gifter jag mig med hans rika änka nästa år.

Först sticker du med kniven, och sen sticker du till Sverige,

så sticker jag med änkan till en präst så fort det går.

Ref: För den har susat nog, din gamla finska skog,

dold mellan furorna i Saarijärvis mo.

Om du sticker kniven i den rika kronofogden

ska udda vara jämt och jag ska glömma vad som skett.

Att du lär vara den som råkat skära av mig örat,

i festligt lag, i hastigt mod, så händer det så lätt.

Ref: För den har susat nog, din gamla finska skog,

dold mellan furorna i Saarijärvis mo.

Resten återfinns här:

http://www.imorbygden.se/song85.htm

In loving memory of...

Den 21 mars är en speciell dag för några av oss. Det är min pappa Carls födelsedag. Det är också dagen då han dog. 

Jag har funderat en del de sista dagarna på om jag skulle skriva något om Pappa på hans dag, eller om jag skulle låta bli. Kanske inget alls? Kanske bara en rad eller två? Kan jag skriva om min Pappa i det här forumet och för vem gör jag det? Det är en sak att skriva om vardagsdråpligheter i Bryssel. Det är en helt annan sak att skriva om något så här allvarligt och personligt. Jag är på djupt vatten!

Jag återkommer ändå hela tiden till att jag vill uppmärksamma min Pappa och det får bli så här. Till hösten kanske jag lyckas få ihop en liten släktträff. Det skulle han gilla!

Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Jag har försökt göra tankeexperimentet hur hans liv, våra liv, skulle ha sett ut om han levde idag. Jag lyckas inte hela vägen. Vissa små tårtbitar kan jag se framför mig, men det stora pusslet får jag inte ihop. Fjorton år har gått och vi har klarat oss väl. Livet har fört oss i nya banor, nya stigar, som vi kanske inte hade slunkit in på om han funnits med oss. Ändå har jag lust att ropa som Ronjas pappa Mattis: ”Han fattas mig!!”

Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Men för oss kommer Pappa aldrig att vara äldre än femtiosex, eller kanske ännu hellre så där femtiofyra, frisk, full av entusiasm inför livet, med massor av framtidsplaner, och alltid nära till ett av sina karakteristiska kulspruteskratt. Jag ser honom framför mig, gåendes över klipporna på Lindvallstrand, med den blonda, vågiga luggen i blåsten och med långa taniga ben som tar stora kliv. Egentligen är det Pappas sjuttiotalsfrisyr jag ser framför mig, jag inser det, för med åren blev håret kortare, något mörkare och mindre vågigt. Men i mina drömmar styrs den blonda luggen av västkustvinden.

Pappa har funnits mer närvarande i mina tankar sedan vi kom hit ner. Det är säkert för att hjärnan har mer tid att bearbeta undermedvetna tankar. Det är också för att mina barn envisas med att ställa frågor som: ”När var du mest ledsen, när din pappa höll på att dö, eller när han dog?” Eller: "Varför kunde du inte bara blåsa liv i honom?" Sådana frågor får mig onekligen att ’go down that memory lane’, till när vi fick beskedet att cancern var tillbaka och nu satt i ryggraden, till sista dagen på Radiumhemmet. Jag vet att Pappa skulle ha gillat deras vetgiriga sätt. Han var själv bra på att svara uppriktigt på svåra frågor, med respekt för en liten människa, och med osviklig tro på hennes förmåga att kunna hantera svåra svar.

Jag förundras över att jag ännu kan sakna så starkt - efter fjorton år! Jag trodde nog att jag skulle ha kommit längre, att jag skulle kunna tänka på Pappa, prata om honom, höra berättas om honom, utan att det rörde runt i mig så förfärligt. Jag måtte ha gjort ett mycket dåligt sorgearbete!

Jag saknar samtalen vi hade. Vi pratade politik, världen, livsåskådning, böcker, vänner, pojkvänner, skolan, bekymmer och dagen som gått. Det kändes som om han var genuint intresserad av vad som hände i mitt liv och hur jag såg på världen.

Jag saknar hans skratt. Som en kulspruta: ”Ra-ta-ta-ta-ta” och sedan ett ”ahh”.. när han hämtade luft. Det skrattet kom oftast när min gudfar ringde, eller min farbror. Då hörde vi Pappas asgarv från arbetsrummet. Det smittade!

Jag saknar hans röst. Pappa hade en mycket vacker röst, en baryton. Hade han inte haft problem att hålla sig till melodin så skulle han ha sjungit fantastiskt vackert. Han brukade skämta om det, med illa dold stolthet, att han av alla människor blivit en Farbror i Orphei Drängar. Trots att han sällan kunde ta samma ton två gånger sjöng han ganska ofta där hemma, fast han sjöng bara väldigt korta strofer (eller gnolade kanske man skulle kalla det). Jag ser honom framför mig i köket, med sitt förkläde, och en kniv som precis ska slipas, och han sjunger:

”Om du sticker kniven i den rika kronofogden”

Inte mer. Kanske några gånger till, med lite pauser för köksarbetet.

Eller en annan favorit:

”Liksom en herdinna, högstidsklädd,

vid källan en junidag (och kanske, men inte alltid nästa strof)

hopletar ur gräsets rosiga bädd

sin prydnad och små behag”

Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Hur livet skulle se ut om han funnes med oss kan man aldrig veta. Men vi skulle skratta en hel del, det vet jag, och vi skulle prata politik, världen, livsåskådning, böcker, vänner, skolan, bekymmer, dagen som gått och mycket mer. Men vi skulle vara många fler runt matbordet i de samtalen (och då tänker jag i en vid bemärkelse). Och det skulle han ha gillat!

PS Lägger med några länkar om 'Rally Monte Carl' på Värmlands Nation i Uppsala :-)

http://hem.passagen.se/nyholm/rmc/carl.htm

http://hem.passagen.se/nyholm/rmc/historienom.htm

(Roligt citat från Pappa ovan)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rally_Monte_Carl

Varför leker barn i imperfekt?

Barn 1: Ska vi leka mamma, pappa, barn?
Barn 2: Jaa! Jag var mammaaan (sjungande slut).
Barn 3: Åh jag va pappan (i bestämd form).
Barn 1: Nej, men jag ska vara pappan!
Barn 3: Jamen, va ska jaaa rara??!!
Barn 1: Du ska vara barnet, och så är jag pappan.
Barn 3: Okej rå...
Barn 2: Vi bodde i en skog och där var det fullt med monster.

Ja, så fortsätter det.

Fy bubble what wonderful!

Så här tossigt blir det när mina engelskspråkiga släktingar använder Google Translate. Jag var bara tvungen att kolla själv och ja, man kan väl säga att Google har en liiiiten bit kvar innan det blir helt rätt och riktigt. Men då blir det ju inte lika kul heller!

Allra bäst är kanske översättningen: hämta sin familj = I had downloaded the family

"Sunday is lovely everywhere. But perhaps the especially lovely here. Yesterday, I wander down to the nearest square, Place Jourdan. It was the market like any other Sunday. Italian salami Sam was with English delicacies (which they can now be apart 'Sausage rolls' and' Marmite ', and I say that after a year at boarding school in the country where it is easy to go up to ten kilograms of weight without even understanding why). German sausage huddle with fresh olives and tapenade. Middle of the square were people closely in the spring sun and chatting around the white wine and fresh oysters! Along the broad trottarerna had every little place opened up its outdoor seating and Brussels locals set and language of his beer. I snirklade me around the stalls and was a little cheese, a little-napoli salami, a few bottles of wine and a chicken we were smådåliga, but what did it? A little later I had downloaded the family. It was a coffee at our local bakery and smågodis to the children in the outdoor area. A typical cup of coffee is no ordinary cup of coffee, as we know it. It will be the most sweet expresso with breast sugar next. Yes, it is then that eye up against the most fancy, the most intimate part of the square and start to dream about that shit in everything and buy the apartment where it is "a vendre" on. Something of which forty thousand European jobs have to be free?"

Samtidigt är det störtcoolt att det faktiskt går att göra allt det här vi håller på med. Tänk vilken revolution!

Fy bubblan vad härligt!

Foto: Från en gata nära oss

Söndagar är ljuvliga överallt. Men kanske är de särskilt ljuvliga här. Igår strosade jag ner till närmaste torg, Place Jourdan. Där var det marknad precis som alla andra söndagar. Italiensk salami samsades med engelska delikatesser (vilka de nu kan vara förutom 'sausage rolls' och 'marmite', och det säger jag efter ett år på internatskola i landet där man lätt går upp tio kilo i vikt utan att ens förstå varför). Tysk korv trängdes med färska oliver och tapenade. Mitt på torget stod folk tätt i vårsolen och småpratade kring vitt vin och färska ostron! Längs de breda trottarerna hade vartenda litet ställe öppnat upp sin uteservering och Brysselborna satt och språkade över sin öl. Jag snirklade mig fram runt stånden och handlade lite ost, lite napoli-salami, några flaskor vin och en kyckling vi blev smådåliga av, men vad gjorde det?

Lite senare hade jag hämtat familjen. Det blev en kaffe på vårt lokala bageri och smågodis till barnen på uteserveringen. En vanlig kopp kaffe blir ingen vanlig kopp kaffe, såsom vi känner den. Det blir den mest ljuva expresso med bröstsocker bredvid. Ja, det är då man sneglar upp mot den tjusigaste, mysigaste delen av torget och börjar drömma om att skita i allt och köpa den där lägenheten som det står "a vendre" på. Något av de där fyrtiotusen EU-jobben måste ju kunna bli ledigt?

Spaningar

• Hur kan det vara så att man går på en supergenuin bistro för att äta en god frukost och mitt i alltihop möts av bordsunderlägg med reklam för IKEA?
• Har aldrig sett så många scouter som här. De är överallt! Varför?
• På söndag kl 15 är alla Brysselbor ute i parkerna. Två timmar tidigare är det helt tomt. Vid tre är det kört! Någon har sagt mig att belgarna samlas med familjen på söndag och äter en god lunch, därefter går man ut på prommis. Det finns sämre sätt att spendera sin söndag på.
• Det finns en stämning i Bryssel som påminner om USA. Alla kommer någonstans ifrån. Ingen vet hur länge man har turen att ses - bäst att passa på och bjuda till! Den här andan innefattar dock inte Belgarna (Vilket jag förstår! Man måste nog hitta ett sätt att förhålla sig till den här invasionen och jag har alltid blivit vänligt bemött) utan vi andra som av olika anledningar hittat hit. Men vi är många.
• Det är fortfarande ok och lite coolt att röka, gärna i bilen!
• Det finns något väldigt ouppklarat med Kongo och kolonialismen. Centralafrikanska muséet luktar unket. Nu måste jag läsa "Mörkets hjärta".
• Buss 36 Konkel passerar nära oss! Sånt är ju alltid lite kul...
• Varför heter butiken som säljer sexiga damunderkläder "Hunkemöller"?

Fredag den 13:e

Huga! Jag har inte tänkt på det tidigare idag, men det är freeeedaaag den 13:e! Tänk vad många skräckfilmer vår generation genomled i videons ungdom. Inte gick vi på bio för att frossa, utan istället häckade vi i någons gillestuga med furupanel eller vävtapet och tittade på så läskiga filmer som vi bara vågade. Exorcisten, Huset som Gud glömde, Poltergeist, The Omen, Shining... och allt vad de nu hette! Och där satt vi, med andan i halsen, medan någon kom på den kreativa idén att smyga ut och knacka på källarfönstret. Buuuhhh!

Själv satsade jag ändå egna pengar på att få se Steven Kings Djurkyrkogården på bio. Så himla dumt!! Men när jag kommer hem till Sverige måste jag ändå se "Låt den rätte komma in". Det känns så rätt och riktigt att en man av vår generation skrev den boken. Och från kvarter nära oss... hjälp...

Inte så illa

Det var inte så illa som jag skrev i ett tidigare inlägg. Europasemestern behöver inte bli så dyr. Kronan har bara tappat max 25% i förhållande till Euron sista halvåret (inte 45%). Och nu går det i rätt riktning! Men visst är det intressant att se hur påverkad man blir av växelkurserna. Det märks inte direkt när man är på hemmaplan. Svensken tappar så klart i Europas löneliga, men vi kanske får behålla jobbet när exporten går bra, och det är ju bra. För AB Sverige måste det vara kanon just nu att kunna tävla på andra premisser än Euroland. Men egentligen är jag ute på djupt vatten i den här frågan. Mina kunskaper i nationalekonomi är både grunda och ruskigt dammiga...

"Ni kör som krattor!!!"

Tre barn i bilen. Alla har vevat ner sina fönster maximalt. De hänger ut så gott det går och alla vrålar "Ni kör som krattor!!!" eller "Ni kör som en påse nötter!!!" (Eriks variant: Ni sör som... eh.. eh... krrrattor!!") Belgarna tittar förvånat upp från sin promenad, de flesta ser roat på oss, några vinkar, andra ser mer brydda ut. Vilken oordning! Vilket kaos!

Själv har jag kapitulerat. Det är enklast så. Skrik ni, medan GPS-mannen tryggt lotsar mig fram genom staden, "om tvåhundrameter sväng skarpt till höger". Det tar inte särskilt många minuter förrän någon kommer på att man kan variera temat med "Ni kör som en påse... hästbajs". Cirkusen ökar tempot. De två andra andra är inte sena att haka på med flera kreativa varianter på samma tema. Så fortsätter vår Honda genom kvarteren och jag är väldigt tacksam att vårt språk talas av så få i världen.

Moder Svea, vad händer??

Bryssel verkar tuffa på. Det beror antagligen på de ryktesvis 40.000 personer (!) som arbetar för EU här i stan och som lär ha sina jobb tryggade oavsett världsekonomin och som ser till att kugghjulen snurrar.


Men för oss, som får lön i svenska kronor men betalar i Euro, ser krisen till att göra sig påmind i alla fall. När vi planerade för den här resan stod Euron i drygt åtta kronor. Med mitt Mc Donalds-index kostade ett Happy Meal då mellan 34 och 36 kronor (4,3 Euro x drygt 8 kr). När vi kom ner för drygt en månad sedan kostade samma måltid 45 kr. Igår kostade den drygt 49 kr och idag drygt 51 kr. Det betyder krasst att samma dästa hamburgare och pommes har blivit 45% dyrare! Tyvärr har inte upplevelsen av ett Happy Meal stigit i samma grad.


Det som förfärar är att kronan faller hela tiden och så snabbt. Vad händer? Det gör att mitt nya talesätt, som jag tyckte var lite småkul igår, "att vara fattig som en islänning" inte känns lika fräscht längre.

Jag kan inte låta bli (även om jag borde) att tänka på 'Defying Hitler', boken jag läste om Tyskland under Depressionen där frun i tjänstemannafamiljen tog makens hela lön första dagen efter löning, köpte månadsremsa till spårvagnen så att maken kunde ta sig till och från arbetet, åkte till marknaden där hon köpte konserver, betor och rovor för resten av månaden. Hon visste nämligen att pengarna hon fått inte skulle vara värda ett vitten om hon väntade några dagar.

Ok, jag drar detta förhoppningsvis alldeles, alldeles för långt. Men jag är ändå glad att vi gjorde vår storhandling för nästan en vecka sedan för 316 Euro, vilket då var 3608 kr, istället för idag då den hade kostat oss 3760 kr. Det är ändå 152 kronor man (ännu) kan göra något roligt för. Plussar man på en krona kan man exempelvis få sig tre Happy Meal. Tjoho!

Att gå i skolan och börja jobba

Josephine går en egen snittslad bana i trädgården. Hon ska gå i skolan och börjar lämpligen med nollan. Hon går ett varv hon uppfunnit, hon hoppar, studsar, snurrar och när hon kommit tillbaka till dörren så har hon gått ett år. Sen börjar hon ettan. Hon gör samma varv med lite förändringar, lite svårare. Sen är det dags för tvåan, trean, fyran, hela tiden med ökad svårighetsgrad (huga, börjar jag känna, hjälp vad många år!) och så var det femman, sexan... vidare till sjuan, åttan (åhh, om vi tjejer ändå slapp gå i åttan, tänker jag, man kanske bara kunde stryka åttan helt och hållet?) och till sist nian.

Nu vill Josephine göra "give me five" eftersom hon klarat alla år. Vidare till gymnasiet. Vi börjar om med ettan, tvåan och så trean. (Pust, stön... många rundor i trädgården och lite enahanda tycker jag nog. Var det likadant med skolan?)

"Ok", säger Josephine, "om vi är klara nu så är det dags för universitetet". (En stor trötthet från min sida. Ska hon verkligen göra även dessa år?) Josephine är mycket positiv. Hon hoppar vidare i krumelibukter. Första året, andra året, tredje året och så fjärde året. Ett nytt "give me five".

Nu ska hon börja jobba!
"Hur många dagar jobbar man?" undrar Josephine.
"Jaa du, det är väldigt många", svarar jag. "Vi kan väl bara göra första året?" föreslår jag.
Josephine kör igång. Mitt i banan måste jag fråga hur det känns att börja jobba äntligen, efter alla år i skolan.
"Jo rå... djup suck... sådär".
"Varför bara sådär?" frågar jag.
Hon stannar upp, stryker bort en hårslinga ur ansiktet, och säger efter en kort paus: "Aaamen, alla mina kompisar har dött på jobbet."
"Oj då! Det låter tråkigt" svarar jag.
"Ja, en onding kom och dödade allihop, så nu... nu har jag bara dig".

Precis nu...

...sitter jag innanför ett par vackra höga fönster och tittar ut på ungarna som leker i vår nya lilla drömska trädgård. Skratten och leken utifrån blandas med jazzplattan Soulville med Ben Webster. Ikväll ska vi äta nyinköpta musslor och pommes frites som man tydligen bara måste köpa på Place Jourdan från ett litet gatukök som heter Antoine. Det är ruggigt trivsamt.

Det är nästan så trivsamt att jag inte vet om jag borde skriva om det. Det är trots allt roligare att höra om dråpligheter, utmaningar och lite "fy farao vad trött jag är på hela tillvaron" än någon som verkar ha det så hiiiimla bra!

Men då kan jag berätta att gårdagen var ett riktigt bottennapp. Dem kommer man inte helt undan. Jag mådde inget vidare i magen. Efter några timmar kände jag att detta behövde läkarråd. På trettio minuter hade vi en läkare på hembesök - en söndag. Cyril kunde fixa recept från apoteket och idag mår jag bra. Men fy bubblan vilken söndag! Inget får en att önska sig någon annanstans lika mycket som en mage ur funktion.

Kanske njuter jag alldeles extra av dagen idag, såsom man gör när man varit sjuk och sen blir frisk. Man är tacksam för det lilla - för att barnen kan springa utomhus utan ytterkläder, för att klockan är halv sju och det inte är mörkt ännu, för att man lever och för att hela kylen är full av inhandlad mat. Kanske är det så enkelt.

Uppbrott!

Så var hela lägenheten fylld av IKEA-kassar, packlådor, högar med tvätt. Saker precis överallt. Cyril har tagit barnen på en utflykt så att jag kan jobba ostört med packningen. Han blir säkert väldigt glad och tacksam om jag lägger tiden på att skriva några rader. Säkert. Jag behöver bara fem minuters paus, inte mer. I vår packning hittar jag följande och jag undrar vad jag tänkte på där hemma?

• En balklänning
• Två aftonklänningar
• En kape av kaninskinn
• Glittrig minimal top x 2
• Högklackade skor
• Mockajackan med indianfransar

Jag kanske skulle ta och använda dessa klädesplagg när vi besöker Dinosauriemuseet, eller varför inte Armémuseet nästa gång? Kanske hotta upp nästa onsdagsträff hos Svenska kyrkan?

Inget gym men många semlor

Mitt första gymbesök förärades en lång utläggning. Behöver jag säga att det inte blivit några fler besök sedan dess? På lördag flyttar vi härifrån.

Men jag har ätit många semlor idag! Vi var hemma hos en familj och bakade och bakade, samtidigt som sr.se direktsände från kungaförlovningen. Det kunde nästan ha varit en helt vanlig (fet)tisdag hemma, om det inte vore så att "grädden smakar så annorlunda i det här landet", och om det inte vore så att Erik fick med sig kvarterets samtliga hundbabbor under skorna på väg hem från lekplatsen, och om det inte vore så att själva idén att jag skulle baka semlor med mina barn på fettisdagen där hemma faller på sin egen orimlighet. Jag hade ju varit på jobbet, skickat otaliga email, pratat lite i telefonen, haft ett antal möten, kanske ätit en snabb lunch med några kollegor. Jag säger inte att det hade varit värdelöst. Jag säger bara att jag inte hade bakat semlor med ungarna och lyssnat på sr.se.

PS. Om jag verkar flåsigt positiv till att baka semlor så kan det bero på flera saker:
1) Jag har aldrig bakat semlor förr, än mindre med barnen
2) Inget barn slog ett annat barn (om jag bortser från att Erik slog Johan 2 år och Harry råkade köra över Johans tå med Johans bobby car)
3) Dagen innan hade vi hängt inomhus alla fyra på säg 55 kvadratmeter, och alla som har eller har haft barn vet vad det kan göra med en vuxen. Vid femsnåret är man på samma nivå som barnen, och då inte i någon positiv bemärkelse.

"Här parkerar dom brutalt"

Det är Harrys ord och han har helt rätt. En ledig ruta och tvärnit! Det spelar ingen roll om det är rusningstrafik, så gör alla. Jag skulle säga att det finns två heliga trafikregler: Att stanna för fotgängare (tänk vilket specialord) och den berömda högerregeln. Resten är fritt fram.

Idag har vi åkt till Grand Place, Europas största medeltida torg, och unnat oss en god lunch hela familjen. Det var då, när Cyril backade ner för en enkelriktad gata, bara för att sno en ledig plats, som Harry ursäktade honom med att "i Bryssel parkerar dom brutalt. Det gör alla". Det var härligt att spankulera på Grand Place! Vackert, så pass varmt att det räckte med en varmare kavaj och med spännande gränder och butiker. Om Stortorget i Gamla stan är mindre, mysigt, med hus i olika färger, så är det här större, högre, gråare, pampigare och guldförgyllt.

Josephine skulle så klart ha sin vackra oranga kappa. Den passade väldigt väl in i miljön. Vi fick bästa bordet invid eldstaden på en rustik restaurang, där man visste att ta betalt av turister som oss. Det gjorde oss inget.

(Gruppfotograf: Harry)