söndag 26 juli 2009

What is it about this RAT?

Just received this email from our steering committee in the neighborhood (detailed and non-altered translation)

Hi,

I write this email and beg you to forward it to everyone living at Mälarblick (our area!!) and Ferievägen (our street!!). We have now had a rat visiting our garden twice and we wonder if anyone is feeding their cats or adding things to their compost in a bad manner so that this rat has found its way to Mälarblick. We will have to set up traps immediately or contact Anticimex (here we go again!) to put out poison. We don't want them to breed here.

With best regards,

(Neighbors name)

Well, I certainly don't want it to breed here either. But I can tell you exactly how this rat found its way to Mälarblick. It has probably tailed us from Brussels all the way back to Sweden... just to see me go nuts!! I've also done my research. According to astrology the rat's year is right now: From 2008 to 2009!!

To be continued...

fredag 10 juli 2009

Vad hände med råttan?

Ok, jag berättar vad som hände med råttan - som en final på vår Brysselvistelse. Den här bloggen "Betraktelser från grodnivå" skapades för att nära och kära skulle kunna följa vårt liv i ett annat land, och jag vet inte om jag vill fortsätta blogga hemifrån. Det var liksom inte tanken. Kanske jag kommer på en vinkling eller ett tema som känns ok, men det får visa sig.

Råttan.
Det forsätter alltså att stinka i vårt kök och vi ska flytta ut inom några få dagar. Jag är i full färd med att städa ut hela lägenheten och packa ihop våra prylar. Det är inte man vill ha en råtta, kanske död, i köket. Det minskar ens motivation att städa och packa. Det paralyserar en faktiskt helt och hållet. Jag kontaktar Anticimex som snabbt svarar per mail: "Det låter som om råttan har dött bakom/mellan väggen eller liknande. En råtta mumifieras efter ett tag, väldigt olika hur lång tid det kan ta dock, men efter ett tag så försvinner stanken. Det du kan försöka göra är att köpa en luktborttagare, en spray alltså, som du kan spraya där det luktar som värst. Det kan hjälpa. I alla fall tillfälligt. Välkommen åter om du har fler frågor!" Mailet avslutas med en smily. Efter dessa dystra nyheter - varför en smily?

Jag börjar jaga runt bland våra vänner i Bryssel efter killarna som kan hjälpa mig, typ Ghost Busters. Första nappet är firman "Blatteshunter" (ja, de heter verkligen så). Jag förbereder min franska och lägger upp en tjusig monolog om "le ra(t)" som antagligen ligger död hos oss. Allt går så himla bra! Jag känner mig flytande på franska... tills det kommer ett svar i andra änden. När jag för fjärde gången måste fråga vad tanten säger så växlar hon till engelska. Med en fransk brytning som Peter Sellers i Rosa Pantern säger hon att "we don't fetch DEAD rats. We only hunt LIVING rats. If it's a dead rat you have to find it yourself". Tack och hejdå.

Nästa försök är hos Rentokil. Denna gång försöker jag inte ens på franska. De förstår precis vad jag menar och halleluja de hämtar döda råttor! Det är då jag gör bekantskap med ännu en Hollywood-ikon: Mr Wolf från Pulp Fiction, ni vet han som drar på sig handskarna, säger att "bilfärden tar tio minuter men vi ses där om fem". Han ringer på vår dörr. Jag öppnar och utanför står en stilig svart man på två meter i snygg kostym och portfölj. Han är alldeles för stilig för att leta efter döda råttor och jag undrar vad han ska göra om han hittar den. Han kryper runt med ficklampa och spegel. Han sniffar överallt i köket och slutar till slut vid kylskåpet. Det är då jag inser att det är viss skillnad på att vara 160 cm och 2 meter lång. Han känner nämligen något bakom kylen. Vi drar ut åbäket och bakom kylen har en råtta inte alls dött, utan använt det kondenskärl som sitter bakom själva kylen (och hela jäkla golvet) som sin toalett. Stanken som slår emot oss är g...r...y...m!!! Vi kastar oss bakåt båda två och kippar efter andan. Mr Wolf menar att detta är en sanitär olägenhet och inte alls bra för barnen om det inte tas bort omedelbart. Om jag bara skriver på ett kontrakt på 400 Euro så kan han ha ett SWAT-team inne samma eftermiddag. Det är alltså så han jobbar.

Jag får ännu mer andnöd. 400 Euro, och vi som knappt har råd med färjan hem! Jag försöker med några konster, som att "jag ska bara ringa min man först... bla...bla..bla", tills jag inser att jag är stekt, rökt, grillad och jag tvingas ställa den okvinnliga frågan "kan man göra det själv?" Det kan man.

Någon timma senare har jag lassat av mina barn hos några vänner som snällt nog tog emot dem och desperat försökt nå min man för att be honom att släppa allt och komma hem genast för att hjälpa till. Han har varit på en trevlig lunch och när han berättar om den avbryter jag iskallt: "Du har tydligen inte en aning om vad vi har varit med om här idag". Han lovar att släppa allt och komma hem. I såna här lägen behöver man moraliskt stöd, man behöver vara två, enas vi om.

I affären som ska ha de rätta grejerna får jag hjälp av en allför ung kille. Han pekar på flaskor som inte har några dödskallar eller överkryssade djur alls. Känns inte tryggt. Jag måste fråga honom då "om du hade hittat råttbajs hemma hos dig skulle du då använda dessa medel? Killens engelska är så dålig att jag måste ta det på franska, vilket i sig kvalificerar för ett blogginlägg. Vilken fars! När han inte fattar min fråga får jag hjälp av en snäll dam som stått tyst bredvid och väntat. Killen verkar fortsatt positiv och pekar på sina flaskor så det får funka.

Hemma igen. Har kommit igång ordentligt när Cyril stiger in. Fullt med hinkar, trasor och råttbajs som tvättas bort. Kanske blev jag för nitisk i affären (med ta det säkra före det osäkra och allt det där) för det som möter min käre man när han kliver in i lägenheten är, förutom stanken så klart, en fru som skrubbar golvet i trosor och t-shirt (som ska kastas direkt efteråt och alltså inte de snyggaste i lådan), gummihandskar av lääängsta sort och munskydd. "Hej" minns jag att jag säger, bakom munskyddet. Vad mer kan man säga?

Vad som hänt med råttan är det ingen som vet. Antagligen letar den efter ett nytt varmt och härligt hak. Men den hjälpte oss hem med råge. Inte trodde jag att en råtta skulle få mig att längta HEM, men efter den saneringen blev det mycket lättare att dra från stan.

PS Det har nog aldrig varit så rent bakom den kylen som nu...

lördag 4 juli 2009

Ode to Brussels

Why is it that we have we been so happy these last six months? It cannot just be explained by a break from our ordinary life (which ultimately includes a portion of stress and say seriousness), although I'm sure that it has played its part too.

For my part, I have greatly enjoyed the unknown:

  • To be in new neighborhoods.
  • To detect that the scent is different.
  • To visit monasteries where the monks brew their own beer.
  • To figure out that the garbage is allocated in three different bags are should be placed outside the door.
  • To see a sickening amount of different brands of butter in the store and note that none is called Arla (the Swedish brand).
  • To find the evening air so humid and warm.
  • To find that so many seem to enjoy the good in life.
  • To stand in a line, with a Norwegian guy in front of me and a Hungarian behind me, all three struggling (but getting by) with our French.
  • To wander in giant and gorgeous oak woods (not Pine trees).
  • To see so many beautiful townhouses, i.e. to have a house with a garden in the city center!
  • To know that Paris, London and Amsterdam are only 1 to 2 hours away.
  • To be in the middle of politics with barbwire, police officers and farmers.
  • To get to know new friends.
  • To hang out with the kids and have all the time in the world to do exactly that - hang out.
  • To conquer the unknown.
I know that I am almost pathetically positive towards Brussels. Perhaps the short time frame has helped. We dont have to long for Arla, because sooner than anyone can spell Swedish butter we will have our Arla butter sandwich again. We dont have to miss all the wonders of Sweden, because soon enough we will be home again.

Perhaps, under such conditions, its easy to be completely open to everything a new place has to offer? Maybe I should bring some of that mentality back? One my way to work in the morning I might be able to see how beautiful the street Grönviksvägen truly is and how wonderful it is to see the sun rise over the bridge Tranebergsbron? Everything is possible. Maybe its all a matter of attitude.

But the new and the unknown is fun. I realize that it makes me tick.

torsdag 25 juni 2009

There is a rat in my kitchen

I'm not joking. The odor from our kitchen is appalling. You can't go in. It stinks. I've looked everywhere but I just can't find the darn animal, or whatever it is that stinks!
And we are just about to clean out the house, pack our stuff, clean, clean, clean... and then a rat has decided to go kill himself in our kitchen. Is that fair?

Avskedet närmar sig

Klockan är över midnatt och alla har precis somnat i vår jättebinge à 3 sängar som står i vardagsrummet. Nyss satt vi i bilen på väg hem från en suverän middag på en balkanrestaurang där vi käkat och druckit gott tillsammans med vänner från Cyrils Münchentid 1988. Fönsterrutorna var nervevade, eftersom det fortfarande var så där härligt varmt i luften trots att det blivit sent. Just som vi passerade Merode såg vi den pampiga Triumfbågen vackert upplyst i kvällningen. "Titta vad fint! ... Vi kommer att sakna Bryssel när vi kommer hem tror jag" kom det från äldsta barnet. Minuterna innan hade dottern precis sagt att hon saknade lekrummet där hemma och om hon blundade kunde hon se det framför sig. Precis så är det nog nu, våra sista dagar. Endera längtar vi hem. Endera tar vi avsked av en tid och en plats som vi gillat skarpt. Kommer vännerna att finnas kvar om vi kommer tillbaka och hälsar på? undrade barnen när vi satt där i bilen. Somliga, svarade vi.

lördag 20 juni 2009

Det där med att jobba

Jag läste nyss på en kompis blogg om jobb och annat och blev lite inspirerad.

"När ska du göra något riktigt.. och inte bara sitta på ditt jobb och lata dig?" säger vår sexåring till sin pappa med glimten i ögat, men kanske med lite allvar i botten - typ, vad gör du egentligen?? Mig frågar barnen istället: "Vad ska du göra när du blir stor då, mamma?" Pappa är tydligen redan stor, men något riktigt gör han ändå inte.

Vår sexåring ska själv göra lite av varje när han blir stor: Dinosaurieforskare, diamantletare, jaktplanspilot, monstertruckförare, byggjobbare, och så boxare. Det tänker han blanda lite så att man inte tröttnar. Det verkar så trist att göra samma sak hela tiden. Härligt, tycker jag! Go, man! För hur det än är så verkar vår generation, trots alla trendrapporter om att vi kommer att byta karriärer ex antal gånger, sitta fast i drömmen om det finns det där enda rätta valet som ska göra oss... lyckliga. Istället borde vi kanske vara mer kortsiktiga och fråga oss om vårt jobb funkar för oss här och nu. Sen kanske vi säger om fem år att nu är det dags att byta. Och då ska inte de där fem investerade åren ses som förspilld tid, som något vi sysslade med i väntan på det där "rätta" som hägrar runt hörnet. Ok, jag förenklar så klart, men jag undrar om ordet "hoppjerka" existerar i landet i väster. Vad skulle det vara? Jumping jerk. Låter kul! Jag måste fråga.

Och så en sak till. På svenska säger vi till våra barn "vad ska du bli när du blir stor då? Bli. Det är ju blytungt att bära. Om jag nu ska prata med mina barn om framtiden, som för vår del ändå ligger så långt borta, så ska jag max sträcka mig till att säga "göra", inte "bli". Att "bli" något genom jobbet känns väldigt tajt kopplat till ens identitet och självbild. Att göra känns mycket friare. Man kan göra olika saker, det är helt ok. Som att jobba som dinosaurieforskare, diamantletare, jaktplanspilot, monstertruckförare, byggjobbare, och boxare till exempel.

torsdag 18 juni 2009

Brinnande bildäck, taggtråd och Reinfeldt i krokarna

Idag har vi verkligen känt av att vi lever mitt i centrala Bryssel och att vi bor bara ett stenkast från Kommissionen, Ministerrådet och EU-parlamentet. Just nu flyger helikoptrarna rakt ovanför våra huvuden och så har de hållit på hela kvällen. Och vad de låter! Polissirenerna går varma. Action, helt enkelt.

När jag och barnen drog ut för att köpa lite fika till eftermiddagen möttes vi att ett tjog hårt munderade poliser som stängde av vår gata med taggtrådsgrindar. De stängde inte bara av vår gata, utan i princip alla gator runt omkring oss. "Nu kan ni inte komma ut med bilen på två dagar. Det är bönderna, ni vet", förklarade de.

Bönderna har tydligen lagt beslag på vår närmaste park, där jag hänger med barnen dagarna i ända, och passat på att fjutta på några bildäck vid Triumfbågen för att ge evenemanget lite extra skjuss.

Carl Bildt bloggar om vad som hänt under EU-toppmötet och nyss käkade de tydligen middag.