Ok, jag berättar vad som hände med råttan - som en final på vår Brysselvistelse. Den här bloggen "Betraktelser från grodnivå" skapades för att nära och kära skulle kunna följa vårt liv i ett annat land, och jag vet inte om jag vill fortsätta blogga hemifrån. Det var liksom inte tanken. Kanske jag kommer på en vinkling eller ett tema som känns ok, men det får visa sig.
Råttan.
Det forsätter alltså att stinka i vårt kök och vi ska flytta ut inom några få dagar. Jag är i full färd med att städa ut hela lägenheten och packa ihop våra prylar. Det är inte då man vill ha en råtta, kanske död, i köket. Det minskar ens motivation att städa och packa. Det paralyserar en faktiskt helt och hållet. Jag kontaktar Anticimex som snabbt svarar per mail: "Det låter som om råttan har dött bakom/mellan väggen eller liknande. En råtta mumifieras efter ett tag, väldigt olika hur lång tid det kan ta dock, men efter ett tag så försvinner stanken. Det du kan försöka göra är att köpa en luktborttagare, en spray alltså, som du kan spraya där det luktar som värst. Det kan hjälpa. I alla fall tillfälligt. Välkommen åter om du har fler frågor!" Mailet avslutas med en smily. Efter dessa dystra nyheter - varför en smily?
Jag börjar jaga runt bland våra vänner i Bryssel efter killarna som kan hjälpa mig, typ Ghost Busters. Första nappet är firman "Blatteshunter" (ja, de heter verkligen så). Jag förbereder min franska och lägger upp en tjusig monolog om "le ra(t)" som antagligen ligger död hos oss. Allt går så himla bra! Jag känner mig flytande på franska... tills det kommer ett svar i andra änden. När jag för fjärde gången måste fråga vad tanten säger så växlar hon till engelska. Med en fransk brytning som Peter Sellers i Rosa Pantern säger hon att "we don't fetch DEAD rats. We only hunt LIVING rats. If it's a dead rat you have to find it yourself". Tack och hejdå.
Nästa försök är hos Rentokil. Denna gång försöker jag inte ens på franska. De förstår precis vad jag menar och halleluja de hämtar döda råttor! Det är då jag gör bekantskap med ännu en Hollywood-ikon: Mr Wolf från Pulp Fiction, ni vet han som drar på sig handskarna, säger att "bilfärden tar tio minuter men vi ses där om fem". Han ringer på vår dörr. Jag öppnar och utanför står en stilig svart man på två meter i snygg kostym och portfölj. Han är alldeles för stilig för att leta efter döda råttor och jag undrar vad han ska göra om han hittar den. Han kryper runt med ficklampa och spegel. Han sniffar överallt i köket och slutar till slut vid kylskåpet. Det är då jag inser att det är viss skillnad på att vara 160 cm och 2 meter lång. Han känner nämligen något bakom kylen. Vi drar ut åbäket och bakom kylen har en råtta inte alls dött, utan använt det kondenskärl som sitter bakom själva kylen (och hela jäkla golvet) som sin toalett. Stanken som slår emot oss är g...r...y...m!!! Vi kastar oss bakåt båda två och kippar efter andan. Mr Wolf menar att detta är en sanitär olägenhet och inte alls bra för barnen om det inte tas bort omedelbart. Om jag bara skriver på ett kontrakt på 400 Euro så kan han ha ett SWAT-team inne samma eftermiddag. Det är alltså så han jobbar.
Jag får ännu mer andnöd. 400 Euro, och vi som knappt har råd med färjan hem! Jag försöker med några konster, som att "jag ska bara ringa min man först... bla...bla..bla", tills jag inser att jag är stekt, rökt, grillad och jag tvingas ställa den okvinnliga frågan "kan man göra det själv?" Det kan man.
Någon timma senare har jag lassat av mina barn hos några vänner som snällt nog tog emot dem och desperat försökt nå min man för att be honom att släppa allt och komma hem genast för att hjälpa till. Han har varit på en trevlig lunch och när han berättar om den avbryter jag iskallt: "Du har tydligen inte en aning om vad vi har varit med om här idag". Han lovar att släppa allt och komma hem. I såna här lägen behöver man moraliskt stöd, man behöver vara två, enas vi om.
I affären som ska ha de rätta grejerna får jag hjälp av en allför ung kille. Han pekar på flaskor som inte har några dödskallar eller överkryssade djur alls. Känns inte tryggt. Jag måste fråga honom då "om du hade hittat råttbajs hemma hos dig skulle du då använda dessa medel? Killens engelska är så dålig att jag måste ta det på franska, vilket i sig kvalificerar för ett blogginlägg. Vilken fars! När han inte fattar min fråga får jag hjälp av en snäll dam som stått tyst bredvid och väntat. Killen verkar fortsatt positiv och pekar på sina flaskor så det får funka.
Hemma igen. Har kommit igång ordentligt när Cyril stiger in. Fullt med hinkar, trasor och råttbajs som tvättas bort. Kanske blev jag för nitisk i affären (med ta det säkra före det osäkra och allt det där) för det som möter min käre man när han kliver in i lägenheten är, förutom stanken så klart, en fru som skrubbar golvet i trosor och t-shirt (som ska kastas direkt efteråt och alltså inte de snyggaste i lådan), gummihandskar av lääängsta sort och munskydd. "Hej" minns jag att jag säger, bakom munskyddet. Vad mer kan man säga?
Vad som hänt med råttan är det ingen som vet. Antagligen letar den efter ett nytt varmt och härligt hak. Men den hjälpte oss hem med råge. Inte trodde jag att en råtta skulle få mig att längta HEM, men efter den saneringen blev det mycket lättare att dra från stan.
PS Det har nog aldrig varit så rent bakom den kylen som nu...
Inlägg
