Uppbrott!

Så var hela lägenheten fylld av IKEA-kassar, packlådor, högar med tvätt. Saker precis överallt. Cyril har tagit barnen på en utflykt så att jag kan jobba ostört med packningen. Han blir säkert väldigt glad och tacksam om jag lägger tiden på att skriva några rader. Säkert. Jag behöver bara fem minuters paus, inte mer. I vår packning hittar jag följande och jag undrar vad jag tänkte på där hemma?

• En balklänning
• Två aftonklänningar
• En kape av kaninskinn
• Glittrig minimal top x 2
• Högklackade skor
• Mockajackan med indianfransar

Jag kanske skulle ta och använda dessa klädesplagg när vi besöker Dinosauriemuseet, eller varför inte Armémuseet nästa gång? Kanske hotta upp nästa onsdagsträff hos Svenska kyrkan?

Inget gym men många semlor

Mitt första gymbesök förärades en lång utläggning. Behöver jag säga att det inte blivit några fler besök sedan dess? På lördag flyttar vi härifrån.

Men jag har ätit många semlor idag! Vi var hemma hos en familj och bakade och bakade, samtidigt som sr.se direktsände från kungaförlovningen. Det kunde nästan ha varit en helt vanlig (fet)tisdag hemma, om det inte vore så att "grädden smakar så annorlunda i det här landet", och om det inte vore så att Erik fick med sig kvarterets samtliga hundbabbor under skorna på väg hem från lekplatsen, och om det inte vore så att själva idén att jag skulle baka semlor med mina barn på fettisdagen där hemma faller på sin egen orimlighet. Jag hade ju varit på jobbet, skickat otaliga email, pratat lite i telefonen, haft ett antal möten, kanske ätit en snabb lunch med några kollegor. Jag säger inte att det hade varit värdelöst. Jag säger bara att jag inte hade bakat semlor med ungarna och lyssnat på sr.se.

PS. Om jag verkar flåsigt positiv till att baka semlor så kan det bero på flera saker:
1) Jag har aldrig bakat semlor förr, än mindre med barnen
2) Inget barn slog ett annat barn (om jag bortser från att Erik slog Johan 2 år och Harry råkade köra över Johans tå med Johans bobby car)
3) Dagen innan hade vi hängt inomhus alla fyra på säg 55 kvadratmeter, och alla som har eller har haft barn vet vad det kan göra med en vuxen. Vid femsnåret är man på samma nivå som barnen, och då inte i någon positiv bemärkelse.

"Här parkerar dom brutalt"

Det är Harrys ord och han har helt rätt. En ledig ruta och tvärnit! Det spelar ingen roll om det är rusningstrafik, så gör alla. Jag skulle säga att det finns två heliga trafikregler: Att stanna för fotgängare (tänk vilket specialord) och den berömda högerregeln. Resten är fritt fram.

Idag har vi åkt till Grand Place, Europas största medeltida torg, och unnat oss en god lunch hela familjen. Det var då, när Cyril backade ner för en enkelriktad gata, bara för att sno en ledig plats, som Harry ursäktade honom med att "i Bryssel parkerar dom brutalt. Det gör alla". Det var härligt att spankulera på Grand Place! Vackert, så pass varmt att det räckte med en varmare kavaj och med spännande gränder och butiker. Om Stortorget i Gamla stan är mindre, mysigt, med hus i olika färger, så är det här större, högre, gråare, pampigare och guldförgyllt.

Josephine skulle så klart ha sin vackra oranga kappa. Den passade väldigt väl in i miljön. Vi fick bästa bordet invid eldstaden på en rustik restaurang, där man visste att ta betalt av turister som oss. Det gjorde oss inget.

(Gruppfotograf: Harry)

"Sluta jävelunge!"

"Sluta jävelunge!"
"Snorunge"
"Pisspotta"

... dessa ord har nu studsat mellan väggarna de sista trettio minuterna glatt, hurtigt och inspirerat av Madicken som gått varm från någon gång kl 03.00 i natt (när Josephine fick öroninflammationsåterfall) . Hur bra är det egentligen? Ingen har använt ett liknande vokabulär tidigare.

Bara en fundering.

Döden, döden...

(På Bryssels pluskonto: Att på sitta på en irländsk pub med Josephine på Alla-hjärtans-dag och äta hamburgare, bara vi tjejer, och titta ut på det eleganta chabby-chic-folket som sitter på uteplatsen och röker i den värmande vårsolen - fram med manchesterkavajen, scarfen och solglasögona!)

Först hade jag tänkt döpa den här rubriken till "Utan snus försmäktar vi på denna öde ö", men sen googlade jag meningen och insåg att jag inte är originell, än mindre unik. Åtminstone fem bloggare har använt sig av samma rubrik de sista dagarna... Det fick mig också att fundera över vad sjutton jag håller på med!? Blogga!?

Innan vi åkte till Bryssel nöjde jag mig med en fin inbunden anteckningsbok och den fungerade väldigt bra! Det man eventuellt skulle kunna invända mot anteckningsboken är att den är onyanserat husmoderlig. Det osar 50-tal, lycka, harmoni, ingen direkt humor och absolut ingen distans. Allt kretsar kring familjen, som ett valmanifest för KD ungefär.

Men det gör ju det här också!

Jag behöver antagligen snus. Jag försmäktar! Utan snus tycker jag att mycket av det jag gör är meningslöst.

"Omvärderingsfasen" ska väl inträffa någonstans mellan 35 och 40 år. Man ser över sin relation, sin vänskapskrets, sitt jobb, sina intressen, ja sitt liv helt enkelt, och i bästa fall, när man kommit ut på andra sidan, har man styrt om kursen så att den passar den mogna människan bättre. Jag undrar hur länge den fasen kan tänkas pågå, och om den kan förstärkas maximalt av en utlandsresa, en paus från jobbet, och en snus-abstinens? Det känns som om jag befinner mig i orkanens mitt. Här är alldeles stilla, men alldeles intill, eller kanske på exakt samma plats, dundrar det infernaliskt. Hur ser ett mer harmoniskt liv ut när vi väl är hemma? Vad är riktigt tillfredsställande?

I sista numret av Axess står det om medelklassens våndor. Ingen vill vara medelklass. Det är värre än döden, döden. Medelklassen kan delas in i två grupper. De som vill förmedla immateriella värden till flera - det gamla prästerskapet - som idag kan vara journalister, kulturarbetare, lärare eller politiker, och så de som ser sitt kall att skapa och öka materiella värden, alltså alla vi andra i näringslivet. Klerk eller krämare. Krämare? Jag måste byta! Jag vill inte vara i krämarlaget!! "Vägra kräma" skulle kunna bli en ny dubbelbottnad paroll.

(En blogg ska tydligen vara full av små korta inlägg, men det ligger inte för mig, och förresten är inte detta någon blogg bestämmer jag, utan en loggbok för mig och de få nära och kära jag har som hittar hit! Så det så.)

Je suis une égoïste!

I vårt boende ingår en relaxavdelning med gym, omklädningsrum och bastu. Väldigt tjusigt faktiskt. Den ligger brevid vår spotlight-upplysta innergård, precis utanför vår dörr. Igår besökte jag den för första gången. Och jag blir som pånyttfödd! Det är som att de båda axlarna X (dåligt samvete över att inte utnyttja så närliggande lyx) och Y (ett exponentiellt växande behov av egen tid) möts exakt runt kl 18.00. Jag springer på rullband och jag cyklar och jag bastar och är så lycklig!

Mot slutet av mitt pass kommer en äldre engelsman in som också ska gyma. Jag frågar artigt om den TV-kanal jag har valt passar även honom. Han svarar ja, men säger att jag gärna får öka volymen så att man hör ordentligt. Jag gör det.

När jag avslutar min högst andliga upplevelse med bastu och allt, går jag åter genom gymsalen och berättar för mannen att jag låtit bastun vara på utifall han också vill basta.
- You did...
- Did you want me to turn it off?
- Would you mind?
- Of course not, svarar jag.

Så går jag tillbaka genom anläggningen, in i omklädningsrummet, ut i relaxavdelningen och stänger av bastuhelvetet. Nu är jag inte alls lika harmonisk längre! Jag är faktiskt ganska pissed off! Egentligen är det helt utan rim och reson, jag inser det. Han hade kanske inte ens tänkt duscha där. Men eftersom min outing till gymmet handlar om att få vara 1000000% egoistisk och inte lyssna till någon annans behov - överhuvudtaget - så blir jag störd över att jag så lätt och naturligt glider in i att serva någon annan än mig själv! Så nästa gång ska jag inte fråga om kanalen är rätt. Jag ska stänga av bastun innan jag går. Och jag ska vara helt inkapslad i min egen upplevelse och fylla på min egen energi. Jag kanske till och med ska testa att inte hälsa artigt, maximalt nodda lite med huvudet kanske - bara för att prova på!? How bad can it be?

"Sörut vilde jag ha en annan mamma"

Erik är mitt i något slags treårsuppror. Det är väldigt gulligt! (Tänk så olika man behandlar sitt första och sitt tredje barn. Jag tror inte att jag hade sagt samma sak första gången.)

Han blir så inåtbänken arg att han stannar upp, knyter sina händer, pressar fram ett "grrrr" eller "åhhhhhh" och bara skakar av ilska samtidigt som han skrynklar ihop hela ansiktet i en sagolikt rolig grimas.

Förra veckan skulle vi introducera oss i Svenska Kyrkans barngrupper och när vi stod i hallen redo att åka iväg tyckte killarna att detta var ett riktigt lågvattenmärke. Hur kunde deras mamma tvinga dem till något så trrrrååååkigt!?

"Mamma, du är så tråååååkig", vrålade Erik. När det inte fick gehör kastade han sig på golvet och ylade: "Jag vill ha en annan mamma!!!" Harry fyllde i att en kyrka skulle de väl ändå inte behöva besöka?

Tillslut stod vi ändå framför Svenska Kyrkans hus mitt i centrala Bryssel. En vänlig David öppnade för oss och alla steg in, glada i hågen. David började genast prata med alla tre och jag har sällan sett så konverserande barn. Harry berättade att hemma hade de minsann "ett jättestort lekrum med sjuuuukt många leksaker!" Jag försökte låta bli att släta över, men det var inte lätt. Sångstund och lek följde och det var så där mysigt och hemtrevligt som man bara kan drömma om. IKEA-gardiner, Svenskt tenn-brickor och gott svenskt kaffe med kanelbullar och pepparkakor!

När kvällen kom och vi skulle gå och lägga oss, tog Erik tag i mitt ansikte och med stor möda sa han: "Sörut vilde jag ha en annan mamma.... men det är avslutat... nu vilde jag ha dig!" Han kände sig tvungen att upprepa samma mening några gånger så att jag verkligen skulle förstå. Sånt värmer en moders hjärta, trots allt.

Vi letar bo!

Om några veckor åker vi ut ur vår mysiga lägenhet. Den funkar så himla bra! Och våra kvarter är väldigt charmiga - liv, rörelse, massor av affärer, bageriet och slaktaren (som jag tjatat om), människor av alla typer och från världens alla hörn! Det har varit en perfekt start på vår vistelse här.

Igår kikade vi på två tänkbara nya boenden.

Det första var riktigt bra, om än lite dyrt för oss. Ett stort hus mitt i centrala Bryssel där vi skulle kunna hyra bottenvåningen. Ett fantasieggande hus med riddarrustning i trappen, valv mellan rummen i mörkt, mörkt trä och en spännande liten trädgård på baksidan. Det är gångavstånd till Svenska Kyrkan och parken med armémuseet där jag gissar att vi kommer att hänga en hel del. Men det saknade "the buzz" i området där vi bor nu.

Det andra boendet var riktigt, riktigt illa. Det påminde mig om en av mina gamla lägenheter i Madrid. Jag gissar att det var lukten av gammalt instekt flott som gjorde sig påmint. Vi steg in genom en smal port och direkt innanför dörren fanns en liten, mindre trädörr som öppnades till vänster och man fick stiga ner för ett par trappor ner i källarplan. En långsmal lägenhet med bara ett ordentligt fönster in mot trädgården - litet, mörkt och fuktigt. Jag fick panik. Cyril var väldigt trevlig och konverserade den vänliga vänninan som visade oss lägenheten, medan Erik hela tiden böööölade "jag vill åka HEEEM nu!"

Imorgon måste vi fatta vårt beslut.

PS Stockholm må vara trendigt, trevligt och rent, men det är ändå en småstad. Jag hade liksom glömt det. Nu känner jag hur mycket jag saknat energin i en storstad. Det känns så befriande!

Svensken är fattig

Euron är förskräckligt dyr. Och vi svenskar är ruskigt fattiga, kanske särskilt en familj med en doktorandlön. Men för att ge en fingervisning, enligt ett eget McDonald-index, så kostar ett Happy Meal 4 Euro, det är alltså 44 kr. Visst är väl det dyrare än hemma? Det känns som om varje inköp är en rip-off.

Men tomaterna är större och smakrikare. Och jag är ledsen Systembolaget, men det känns som en befrielse att kunna handla precis vilka viner som helst, vart som helst. Och brödet är alltid färskt! Det verkar helt enkelt inte finnas några hyllor med limpor från förra veckan. Det ligger bara dagsfärskt i hyllorna.

I en stor park i närheten ligger ett gigantiskt militärmuseum fyllt med stridsplan, tanks, kanoner och minnesbank över två världskrig. Och det är helt gratis! Behöver jag säga att killarna var i sjunde himlen när vi åkte dit häromdagen? Josephine klagade ganska snart över väldig magknip och ville åka hem. Härlig balansgång. Å ena sidan hade jag med stort besvär och endast tack vare GPS-mannens trygga röst "i nästa korsning sväng vänster, sväng vänster" klarat mig dit, och barnen som med stor skepsism hade följt med, var nu eld och lågor (dvs två av tre), å andra sidan kunde jag ju inte tvinga en tjej som påstod att hon hade grymt ont i magen att klättra runt bland alla maskiner. Ja, så vi åkte hem. Men vi ska dit igen snart.

En Honda, tre barn, två vuxna och ett släp!

Det gick! Vi kom ner till Bryssel helskinnade och med hygglig mental hälsa i behåll. Det tackar jag barnens farfar för. Utan en DVD-spelare med dubbla skärmar hade resan aldrig gått så smidigt och utan en GPS hade vi ännu cirklat runt Bryssel och letat efter rätt infart. Nu tyckte både Cyril och jag att den här resan på 120 mil ändå var en himmelsk resa jämfört med våra första turer till Västkusten som tog minst 12 timmar enkelresa och där det liksom obligatoriskt ingick att någon bajsade på sig, kräktes, skrek timvis eller måste stiga ur och kissa var 20:e minut.

På färjan mellan Göteborg och Kiel kunde vi nu istället glida in i A la carten med våra barn som teaterviskade till varandra att nu skulle de minsann sköta sig "för nu är vi på en fiiin restaurang". (Det upprepades med jämna mellanrum under hela middagen.) Att den fina restaurangen kanske inte var så fin, utan snarare en ganska kitchig joint, det spelade ingen roll. När kyparen tog upp sin beställning började Josephine med att be om en drink. En drink!! Vad har vi gjort? Barnen fick in varsitt jätteglas med barndrink och var väldigt nöjda. Sen berättade Erik med hög röst att han hade pruttat. Ja, på den vägen var det. Erik ville också titta på "Rilly Runka" när vi kom till hytten... Det sa han också alldeles för högt. Det går liksom inte att skrika lika högt: "Erik du har lite svårt med v-na. Du menar Willy Wonka, min son, han i filmen "Kalle i Chokladfabriken!" En tyska vid bordet bredvid hade lyckligtvis missat innehållet i vårt middagssamtal. Hon tindrade, vände sig mot mig och sa "Fantastiche kinder" när vi skulle gå.

Jaha. Och nu sitter vi här i vår lägenhet med liten täppa utanför och tittar på SvampBobFyrkant på franska. Det finns mycket mer att berätta. Men jag hinner inte just nu. Kan kort berätta att ett grodland är alltid ett grodland. Charmen - bageri, fruktstånd utomhus, slakteri och litet annat runt hörnet. Smutsen - utsmetad hundbajs överallt (akta skorna!) och sopor utanför porten, slitna fasader och cigaretter. Som det ska vara alltså...





1. Vår gata,
2. Vår lägenhet,
3. En fasadmålning på väg till Svenska Kyrkan


Fortsättning följer!