Att vara hemma med barn...

Vårt allrum - matsal, bibliotek, sovrum och vardagsrum - allt i ett, och städat!

Det går helt enkelt inte att ge mer än man har på kontot, och då tänker jag inte på det pekuniära kontot, utan på det rent mänskliga. Jag tror att jag börjar bli dränerad, återlåten! De tre små är ju så ljuvliga! Men ändå - två månader, sju dagar i veckan, helger, kvällar och nätter, det börjar kosta på! Nu har jag ingen stubin alls. Det bara säger pang, tjoff, bröl på en nanosekund i hjärnan. 

Kanske är det nätterna som tar kål på mig? Det började så mysigt. Tre sängar står uppradade i vårt vardagsrum och där ligger vi som en stor trollfamilj om nätterna. Det är väldigt charmigt och mysigt. Man somnar in så härligt med små kroppar bredvid sig... de små människorna snusar sövande alldeles intill. Men ibland måste man ju få vara lite själv också, och om det inte går dagtid så kanske, kanske är det nätterna man behöver för sig själv? Var är min egen lilla hörna!?

"Vet du, man ska inte så där arg på sitt barn"... säger Erik. "Du och jag är inte så mycket bästisar. Pappa och jag är bästisar." Men så får jag en kram och en puss på kinden. Sånt håller topplocket på plats.

Jag vet vad jag måste göra. Jag provade igår ikväll. Det räckte för att jag skulle må prima resten av kvällen och vara en förtjusande mamma och maka. Små, små öar av egen tid. Jag får stjäla dem helt enkelt. Supporten finns där om jag bara ser till att leva efter mottot att inte ge mer än jag har på kontot. Enkelt. Imorgon börjar jag! 

På Kungliga museet för konsthistoria

Familjen har bänkat sig i det tjusiga museicaféet med fönsterplats ut mot Jubelparken (eller Parc Cinqcuantenaire som det heter på franska). Regnet har slutat hälla ner och solen har tittat fram. Detta brysselska väder!

Vi har strövat omkring i plaskblöta kläder i det stora muséet fyllt av totempålar, föremål från hopi och navajo-folken, påskö-gubbar och så lite belgiska konstföremål från 1910-talet.

Nu muggar vi goda, goda bakelser, dricker coca-cola och kaffe och har det ganska bra.

Pappan: "Hörrni barn, vad duktiga ni är som kan vara på ett sånt här muséum! Det är så roligt att vi kan gå runt som vi har gjort, och att ni uppskattar alla vackra saker!"

Treåringen: "Pappa... eehhh... säg att du skojar!?"

"Om du sticker kniven..."

Jag blir nyfiken på strofen "Om du sticker kniven i den rika kronofogden" som Pappa brukade sjunga där hemma. Vart kommer den ifrån och hur lyder fortsättningen? De flesta andra små sångstumpar som jag växte upp med, dem känner jag igen. "När Susanna var i badet för att öva sim och crawl... och så en paus... följt av "hum... hum..." och så lite längre fram "Vaaaar är tvålen, broder? Geeee mig tvålen syster". Det är ju Povel Ramel. Och Fredmans epistlar lär man ju heller inte missa. Men "Om du sticker kniven..." Det låter så brutalt och kul! Jag vill veta mer.

Tack vare Internet kan man ju enkelt spåra det mesta. Tänk, ingen utflykt till något universitetsbibliotek eller ett gammalt musikarkiv där jag måste stå i kö för att sedan, när det är min tur, luta mig fram litegrann över disken för att ingen annan i kön ska höra vad jag säger, och så ställa min fråga: "Jo, du... jag letar efter en sång som går ungefär så här (och nu måste jag sänka rösten ytterligare för att inte dra alltför stor uppmärksamhet till den trall som följer): Om jag sticker kniven i den rika kronofogden eller så går den Om du sticker kniven i den rika kronofogden. Jag vet inte riktigt säker på vilket det ska vara, och jag vet inte heller om det är början av eller mitten på sången. Vet du något om den kanske?"

Istället kokar jag en kopp kaffe, sätter mig vid datorn, och knappar in "Om jag sticker kniven" och inser strax att det ska vara "Om du sticker kniven". Visan är skriven av Ulf Peder Olrog och sången heter Om Pur-Finland. På Wikipedia och andra hemsidor om svensk underhållning hittar jag mycket om Olrog. Jag skäms över att jag inte vet vem han är. Det måste vara en generations- eller allmänbildningsfråga. Han föddes 1919. Det är tjugo år före Pappa. Han är intensivt verksam i Uppsala student- och spexliv mellan 1945 och 1955 där han också licentierar 1948. Pappa kom till Uppsala 1960, alltså några år senare, när Olrogs visor säkert redan blivit förevigade i Uppsalas studentliv. Ulf Peder Olrog arbetade som artist och kompositör och jag hittar massvis med visor som han har komponerat och ett antal filmer som han skrivit musiken till, exempelvis "Fly mig en greve", som jag inte heller känner till, men som har en diger skådespelarlista med Carl-Gustaf Lindstedt, Siv Ruud, Lill-Babs och Sigge Fürst. Jag hittar dock inget om bakgrunden till "Om du sticker kniven", men texten är härligt absurd och jag är glad att jag hittat den!

Ulf Peder Olrog blev inte äldre än femtiotre. Han dog 1972.

Första verserna lyder:

Om du sticker kniven i den rika kronofogden,

så gifter jag mig med hans rika änka nästa år.

Först sticker du med kniven, och sen sticker du till Sverige,

så sticker jag med änkan till en präst så fort det går.

Ref: För den har susat nog, din gamla finska skog,

dold mellan furorna i Saarijärvis mo.

Om du sticker kniven i den rika kronofogden

ska udda vara jämt och jag ska glömma vad som skett.

Att du lär vara den som råkat skära av mig örat,

i festligt lag, i hastigt mod, så händer det så lätt.

Ref: För den har susat nog, din gamla finska skog,

dold mellan furorna i Saarijärvis mo.

Resten återfinns här:

http://www.imorbygden.se/song85.htm

In loving memory of...

Den 21 mars är en speciell dag för några av oss. Det är min pappa Carls födelsedag. Det är också dagen då han dog. 

Jag har funderat en del de sista dagarna på om jag skulle skriva något om Pappa på hans dag, eller om jag skulle låta bli. Kanske inget alls? Kanske bara en rad eller två? Kan jag skriva om min Pappa i det här forumet och för vem gör jag det? Det är en sak att skriva om vardagsdråpligheter i Bryssel. Det är en helt annan sak att skriva om något så här allvarligt och personligt. Jag är på djupt vatten!

Jag återkommer ändå hela tiden till att jag vill uppmärksamma min Pappa och det får bli så här. Till hösten kanske jag lyckas få ihop en liten släktträff. Det skulle han gilla!

Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Jag har försökt göra tankeexperimentet hur hans liv, våra liv, skulle ha sett ut om han levde idag. Jag lyckas inte hela vägen. Vissa små tårtbitar kan jag se framför mig, men det stora pusslet får jag inte ihop. Fjorton år har gått och vi har klarat oss väl. Livet har fört oss i nya banor, nya stigar, som vi kanske inte hade slunkit in på om han funnits med oss. Ändå har jag lust att ropa som Ronjas pappa Mattis: ”Han fattas mig!!”

Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Men för oss kommer Pappa aldrig att vara äldre än femtiosex, eller kanske ännu hellre så där femtiofyra, frisk, full av entusiasm inför livet, med massor av framtidsplaner, och alltid nära till ett av sina karakteristiska kulspruteskratt. Jag ser honom framför mig, gåendes över klipporna på Lindvallstrand, med den blonda, vågiga luggen i blåsten och med långa taniga ben som tar stora kliv. Egentligen är det Pappas sjuttiotalsfrisyr jag ser framför mig, jag inser det, för med åren blev håret kortare, något mörkare och mindre vågigt. Men i mina drömmar styrs den blonda luggen av västkustvinden.

Pappa har funnits mer närvarande i mina tankar sedan vi kom hit ner. Det är säkert för att hjärnan har mer tid att bearbeta undermedvetna tankar. Det är också för att mina barn envisas med att ställa frågor som: ”När var du mest ledsen, när din pappa höll på att dö, eller när han dog?” Eller: "Varför kunde du inte bara blåsa liv i honom?" Sådana frågor får mig onekligen att ’go down that memory lane’, till när vi fick beskedet att cancern var tillbaka och nu satt i ryggraden, till sista dagen på Radiumhemmet. Jag vet att Pappa skulle ha gillat deras vetgiriga sätt. Han var själv bra på att svara uppriktigt på svåra frågor, med respekt för en liten människa, och med osviklig tro på hennes förmåga att kunna hantera svåra svar.

Jag förundras över att jag ännu kan sakna så starkt - efter fjorton år! Jag trodde nog att jag skulle ha kommit längre, att jag skulle kunna tänka på Pappa, prata om honom, höra berättas om honom, utan att det rörde runt i mig så förfärligt. Jag måtte ha gjort ett mycket dåligt sorgearbete!

Jag saknar samtalen vi hade. Vi pratade politik, världen, livsåskådning, böcker, vänner, pojkvänner, skolan, bekymmer och dagen som gått. Det kändes som om han var genuint intresserad av vad som hände i mitt liv och hur jag såg på världen.

Jag saknar hans skratt. Som en kulspruta: ”Ra-ta-ta-ta-ta” och sedan ett ”ahh”.. när han hämtade luft. Det skrattet kom oftast när min gudfar ringde, eller min farbror. Då hörde vi Pappas asgarv från arbetsrummet. Det smittade!

Jag saknar hans röst. Pappa hade en mycket vacker röst, en baryton. Hade han inte haft problem att hålla sig till melodin så skulle han ha sjungit fantastiskt vackert. Han brukade skämta om det, med illa dold stolthet, att han av alla människor blivit en Farbror i Orphei Drängar. Trots att han sällan kunde ta samma ton två gånger sjöng han ganska ofta där hemma, fast han sjöng bara väldigt korta strofer (eller gnolade kanske man skulle kalla det). Jag ser honom framför mig i köket, med sitt förkläde, och en kniv som precis ska slipas, och han sjunger:

”Om du sticker kniven i den rika kronofogden”

Inte mer. Kanske några gånger till, med lite pauser för köksarbetet.

Eller en annan favorit:

”Liksom en herdinna, högstidsklädd,

vid källan en junidag (och kanske, men inte alltid nästa strof)

hopletar ur gräsets rosiga bädd

sin prydnad och små behag”

Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Hur livet skulle se ut om han funnes med oss kan man aldrig veta. Men vi skulle skratta en hel del, det vet jag, och vi skulle prata politik, världen, livsåskådning, böcker, vänner, skolan, bekymmer, dagen som gått och mycket mer. Men vi skulle vara många fler runt matbordet i de samtalen (och då tänker jag i en vid bemärkelse). Och det skulle han ha gillat!

PS Lägger med några länkar om 'Rally Monte Carl' på Värmlands Nation i Uppsala :-)

http://hem.passagen.se/nyholm/rmc/carl.htm

http://hem.passagen.se/nyholm/rmc/historienom.htm

(Roligt citat från Pappa ovan)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rally_Monte_Carl

Varför leker barn i imperfekt?

Barn 1: Ska vi leka mamma, pappa, barn?
Barn 2: Jaa! Jag var mammaaan (sjungande slut).
Barn 3: Åh jag va pappan (i bestämd form).
Barn 1: Nej, men jag ska vara pappan!
Barn 3: Jamen, va ska jaaa rara??!!
Barn 1: Du ska vara barnet, och så är jag pappan.
Barn 3: Okej rå...
Barn 2: Vi bodde i en skog och där var det fullt med monster.

Ja, så fortsätter det.

Fy bubble what wonderful!

Så här tossigt blir det när mina engelskspråkiga släktingar använder Google Translate. Jag var bara tvungen att kolla själv och ja, man kan väl säga att Google har en liiiiten bit kvar innan det blir helt rätt och riktigt. Men då blir det ju inte lika kul heller!

Allra bäst är kanske översättningen: hämta sin familj = I had downloaded the family

"Sunday is lovely everywhere. But perhaps the especially lovely here. Yesterday, I wander down to the nearest square, Place Jourdan. It was the market like any other Sunday. Italian salami Sam was with English delicacies (which they can now be apart 'Sausage rolls' and' Marmite ', and I say that after a year at boarding school in the country where it is easy to go up to ten kilograms of weight without even understanding why). German sausage huddle with fresh olives and tapenade. Middle of the square were people closely in the spring sun and chatting around the white wine and fresh oysters! Along the broad trottarerna had every little place opened up its outdoor seating and Brussels locals set and language of his beer. I snirklade me around the stalls and was a little cheese, a little-napoli salami, a few bottles of wine and a chicken we were smådåliga, but what did it? A little later I had downloaded the family. It was a coffee at our local bakery and smågodis to the children in the outdoor area. A typical cup of coffee is no ordinary cup of coffee, as we know it. It will be the most sweet expresso with breast sugar next. Yes, it is then that eye up against the most fancy, the most intimate part of the square and start to dream about that shit in everything and buy the apartment where it is "a vendre" on. Something of which forty thousand European jobs have to be free?"

Samtidigt är det störtcoolt att det faktiskt går att göra allt det här vi håller på med. Tänk vilken revolution!

Fy bubblan vad härligt!

Foto: Från en gata nära oss

Söndagar är ljuvliga överallt. Men kanske är de särskilt ljuvliga här. Igår strosade jag ner till närmaste torg, Place Jourdan. Där var det marknad precis som alla andra söndagar. Italiensk salami samsades med engelska delikatesser (vilka de nu kan vara förutom 'sausage rolls' och 'marmite', och det säger jag efter ett år på internatskola i landet där man lätt går upp tio kilo i vikt utan att ens förstå varför). Tysk korv trängdes med färska oliver och tapenade. Mitt på torget stod folk tätt i vårsolen och småpratade kring vitt vin och färska ostron! Längs de breda trottarerna hade vartenda litet ställe öppnat upp sin uteservering och Brysselborna satt och språkade över sin öl. Jag snirklade mig fram runt stånden och handlade lite ost, lite napoli-salami, några flaskor vin och en kyckling vi blev smådåliga av, men vad gjorde det?

Lite senare hade jag hämtat familjen. Det blev en kaffe på vårt lokala bageri och smågodis till barnen på uteserveringen. En vanlig kopp kaffe blir ingen vanlig kopp kaffe, såsom vi känner den. Det blir den mest ljuva expresso med bröstsocker bredvid. Ja, det är då man sneglar upp mot den tjusigaste, mysigaste delen av torget och börjar drömma om att skita i allt och köpa den där lägenheten som det står "a vendre" på. Något av de där fyrtiotusen EU-jobben måste ju kunna bli ledigt?

Spaningar

• Hur kan det vara så att man går på en supergenuin bistro för att äta en god frukost och mitt i alltihop möts av bordsunderlägg med reklam för IKEA?
• Har aldrig sett så många scouter som här. De är överallt! Varför?
• På söndag kl 15 är alla Brysselbor ute i parkerna. Två timmar tidigare är det helt tomt. Vid tre är det kört! Någon har sagt mig att belgarna samlas med familjen på söndag och äter en god lunch, därefter går man ut på prommis. Det finns sämre sätt att spendera sin söndag på.
• Det finns en stämning i Bryssel som påminner om USA. Alla kommer någonstans ifrån. Ingen vet hur länge man har turen att ses - bäst att passa på och bjuda till! Den här andan innefattar dock inte Belgarna (Vilket jag förstår! Man måste nog hitta ett sätt att förhålla sig till den här invasionen och jag har alltid blivit vänligt bemött) utan vi andra som av olika anledningar hittat hit. Men vi är många.
• Det är fortfarande ok och lite coolt att röka, gärna i bilen!
• Det finns något väldigt ouppklarat med Kongo och kolonialismen. Centralafrikanska muséet luktar unket. Nu måste jag läsa "Mörkets hjärta".
• Buss 36 Konkel passerar nära oss! Sånt är ju alltid lite kul...
• Varför heter butiken som säljer sexiga damunderkläder "Hunkemöller"?

Fredag den 13:e

Huga! Jag har inte tänkt på det tidigare idag, men det är freeeedaaag den 13:e! Tänk vad många skräckfilmer vår generation genomled i videons ungdom. Inte gick vi på bio för att frossa, utan istället häckade vi i någons gillestuga med furupanel eller vävtapet och tittade på så läskiga filmer som vi bara vågade. Exorcisten, Huset som Gud glömde, Poltergeist, The Omen, Shining... och allt vad de nu hette! Och där satt vi, med andan i halsen, medan någon kom på den kreativa idén att smyga ut och knacka på källarfönstret. Buuuhhh!

Själv satsade jag ändå egna pengar på att få se Steven Kings Djurkyrkogården på bio. Så himla dumt!! Men när jag kommer hem till Sverige måste jag ändå se "Låt den rätte komma in". Det känns så rätt och riktigt att en man av vår generation skrev den boken. Och från kvarter nära oss... hjälp...

Inte så illa

Det var inte så illa som jag skrev i ett tidigare inlägg. Europasemestern behöver inte bli så dyr. Kronan har bara tappat max 25% i förhållande till Euron sista halvåret (inte 45%). Och nu går det i rätt riktning! Men visst är det intressant att se hur påverkad man blir av växelkurserna. Det märks inte direkt när man är på hemmaplan. Svensken tappar så klart i Europas löneliga, men vi kanske får behålla jobbet när exporten går bra, och det är ju bra. För AB Sverige måste det vara kanon just nu att kunna tävla på andra premisser än Euroland. Men egentligen är jag ute på djupt vatten i den här frågan. Mina kunskaper i nationalekonomi är både grunda och ruskigt dammiga...

"Ni kör som krattor!!!"

Tre barn i bilen. Alla har vevat ner sina fönster maximalt. De hänger ut så gott det går och alla vrålar "Ni kör som krattor!!!" eller "Ni kör som en påse nötter!!!" (Eriks variant: Ni sör som... eh.. eh... krrrattor!!") Belgarna tittar förvånat upp från sin promenad, de flesta ser roat på oss, några vinkar, andra ser mer brydda ut. Vilken oordning! Vilket kaos!

Själv har jag kapitulerat. Det är enklast så. Skrik ni, medan GPS-mannen tryggt lotsar mig fram genom staden, "om tvåhundrameter sväng skarpt till höger". Det tar inte särskilt många minuter förrän någon kommer på att man kan variera temat med "Ni kör som en påse... hästbajs". Cirkusen ökar tempot. De två andra andra är inte sena att haka på med flera kreativa varianter på samma tema. Så fortsätter vår Honda genom kvarteren och jag är väldigt tacksam att vårt språk talas av så få i världen.

Moder Svea, vad händer??

Bryssel verkar tuffa på. Det beror antagligen på de ryktesvis 40.000 personer (!) som arbetar för EU här i stan och som lär ha sina jobb tryggade oavsett världsekonomin och som ser till att kugghjulen snurrar.


Men för oss, som får lön i svenska kronor men betalar i Euro, ser krisen till att göra sig påmind i alla fall. När vi planerade för den här resan stod Euron i drygt åtta kronor. Med mitt Mc Donalds-index kostade ett Happy Meal då mellan 34 och 36 kronor (4,3 Euro x drygt 8 kr). När vi kom ner för drygt en månad sedan kostade samma måltid 45 kr. Igår kostade den drygt 49 kr och idag drygt 51 kr. Det betyder krasst att samma dästa hamburgare och pommes har blivit 45% dyrare! Tyvärr har inte upplevelsen av ett Happy Meal stigit i samma grad.


Det som förfärar är att kronan faller hela tiden och så snabbt. Vad händer? Det gör att mitt nya talesätt, som jag tyckte var lite småkul igår, "att vara fattig som en islänning" inte känns lika fräscht längre.

Jag kan inte låta bli (även om jag borde) att tänka på 'Defying Hitler', boken jag läste om Tyskland under Depressionen där frun i tjänstemannafamiljen tog makens hela lön första dagen efter löning, köpte månadsremsa till spårvagnen så att maken kunde ta sig till och från arbetet, åkte till marknaden där hon köpte konserver, betor och rovor för resten av månaden. Hon visste nämligen att pengarna hon fått inte skulle vara värda ett vitten om hon väntade några dagar.

Ok, jag drar detta förhoppningsvis alldeles, alldeles för långt. Men jag är ändå glad att vi gjorde vår storhandling för nästan en vecka sedan för 316 Euro, vilket då var 3608 kr, istället för idag då den hade kostat oss 3760 kr. Det är ändå 152 kronor man (ännu) kan göra något roligt för. Plussar man på en krona kan man exempelvis få sig tre Happy Meal. Tjoho!

Att gå i skolan och börja jobba

Josephine går en egen snittslad bana i trädgården. Hon ska gå i skolan och börjar lämpligen med nollan. Hon går ett varv hon uppfunnit, hon hoppar, studsar, snurrar och när hon kommit tillbaka till dörren så har hon gått ett år. Sen börjar hon ettan. Hon gör samma varv med lite förändringar, lite svårare. Sen är det dags för tvåan, trean, fyran, hela tiden med ökad svårighetsgrad (huga, börjar jag känna, hjälp vad många år!) och så var det femman, sexan... vidare till sjuan, åttan (åhh, om vi tjejer ändå slapp gå i åttan, tänker jag, man kanske bara kunde stryka åttan helt och hållet?) och till sist nian.

Nu vill Josephine göra "give me five" eftersom hon klarat alla år. Vidare till gymnasiet. Vi börjar om med ettan, tvåan och så trean. (Pust, stön... många rundor i trädgården och lite enahanda tycker jag nog. Var det likadant med skolan?)

"Ok", säger Josephine, "om vi är klara nu så är det dags för universitetet". (En stor trötthet från min sida. Ska hon verkligen göra även dessa år?) Josephine är mycket positiv. Hon hoppar vidare i krumelibukter. Första året, andra året, tredje året och så fjärde året. Ett nytt "give me five".

Nu ska hon börja jobba!
"Hur många dagar jobbar man?" undrar Josephine.
"Jaa du, det är väldigt många", svarar jag. "Vi kan väl bara göra första året?" föreslår jag.
Josephine kör igång. Mitt i banan måste jag fråga hur det känns att börja jobba äntligen, efter alla år i skolan.
"Jo rå... djup suck... sådär".
"Varför bara sådär?" frågar jag.
Hon stannar upp, stryker bort en hårslinga ur ansiktet, och säger efter en kort paus: "Aaamen, alla mina kompisar har dött på jobbet."
"Oj då! Det låter tråkigt" svarar jag.
"Ja, en onding kom och dödade allihop, så nu... nu har jag bara dig".

Precis nu...

...sitter jag innanför ett par vackra höga fönster och tittar ut på ungarna som leker i vår nya lilla drömska trädgård. Skratten och leken utifrån blandas med jazzplattan Soulville med Ben Webster. Ikväll ska vi äta nyinköpta musslor och pommes frites som man tydligen bara måste köpa på Place Jourdan från ett litet gatukök som heter Antoine. Det är ruggigt trivsamt.

Det är nästan så trivsamt att jag inte vet om jag borde skriva om det. Det är trots allt roligare att höra om dråpligheter, utmaningar och lite "fy farao vad trött jag är på hela tillvaron" än någon som verkar ha det så hiiiimla bra!

Men då kan jag berätta att gårdagen var ett riktigt bottennapp. Dem kommer man inte helt undan. Jag mådde inget vidare i magen. Efter några timmar kände jag att detta behövde läkarråd. På trettio minuter hade vi en läkare på hembesök - en söndag. Cyril kunde fixa recept från apoteket och idag mår jag bra. Men fy bubblan vilken söndag! Inget får en att önska sig någon annanstans lika mycket som en mage ur funktion.

Kanske njuter jag alldeles extra av dagen idag, såsom man gör när man varit sjuk och sen blir frisk. Man är tacksam för det lilla - för att barnen kan springa utomhus utan ytterkläder, för att klockan är halv sju och det inte är mörkt ännu, för att man lever och för att hela kylen är full av inhandlad mat. Kanske är det så enkelt.