Filmpremiär - det funkade!!!

Efter flera timmars fix har jag äntligen lyckas göra en filmsnutt och få upp den på bloggen! Wow! Jag ser det nästan som fortbildning. Jag ska ju kunna lite webb liksom...

Förra helgen fick vi besök av vänner från Stockholm. Harry och syskonen jublade över att se kära dagiskompisar. På lördagen åkte vi till Grotte-de-Han, en känd grotta söder om Bryssel. "Långt men lite roligt" som någon sa om grottvandringen bland stalaktiter och stalagmiter. Efteråt blev det safaribuss genom området. Och som start och avslut på den pittoreska färden genom lummiga dalar, förbi bisonoxar, vargar, hjortar och annat, kördes den här sången på maxvolym i bussen! En helt sanslös upplevelse! Men sången fastnar och har blivit en favorit i bilen sen dess.


Ok - filmpremiär med särskild hälsning till Kalle & Gustav

Jag har ingen dator längre!

Hinner inte göra några inlägg längre. Datorn ägs inte av mig utan antingen av Harry som spelar LEGO Star wars eller av Josephine som vill titta på Nickelodeons white trash serie 'The Naked Brothers band'!! Ok, jag förstår henne. Den är faktiskt väldigt söt! Men ändå! Alla idéer om att tanka upp foton, till och med låtar, får anstå. Eftersom alla är uppe så himla sent nu för tiden så försvann plötsligt mina nattimmar också.

Sommarvärme i Bryssel. Lunch på Grand Place. Härlig helg med familjebesök och middag med vänner i afton. Fem veckor kvar. Tiden rullar ibland ursnabbt som nu, för att sen sega sig fram. Får se hur måndagen blir. Det brukar vara en detox-dag när vi alla är lite låga.

Har du pentat håret?

Exakt så frågade min treårige son mig, samtidigt som jag hjälpte honom på toaletten.

"Mamma, har du pentat hååååret?"

Trazan & Banarne har hjälpt våra barn med geniala uttryck från förr. Erik hade ingen aning om vad penta håret betyder. Jag kunde berätta utförligt om permanenter genom åren. Och stålugg. Men det var han inte lika intresserad av. 

Saker jag kommer sakna: 2

Tid. Alltså inte tid för mig själv, för det har jag ingen, men ändå - tid. Tid att hinna se vilka fina hus vi går förbi. Tid för små vardagsstunder, som när Josephine sjunger hela sitt batteri av inlärda sånger och jag måste sitta tyst och lyssna och Erik kastar sig in med "Tuffetuffetuffe tåget går ut i riiida rääärden. Den som semti öre har sår sölja me på sääärden" eller Harry som plötsligt undrar vem som är mest känd i världen, Jesus eller Hulken. Ja, till och med tid att ha långtråkigt. 

Saker jag kommer att sakna...

Den mentala nedräkningen har börjat. Det är så himla dumt för vi har faktiskt två månader kvar härnere (nästan i alla fall). Eller så kan man använda procentsatser. Då har vi 30% kvar tills vi ska åka hem och 42% innan jag börjar jobba igen. Men ändå. Jag kan inte låta bli att drabbas av den där trista känslan av ett påbörjat avsked.

"Saker jag kommer sakna från Bryssel"-listan börjar med:

1. Baguetter från Au Vatel

Varje morgon när vi vaknar har Cyril gått iväg till vårt närmaste bageri på Place Jourdan och kommit hem med en färsk baguette som väntar i köket. Ibland är den fortfarande varm. På helgerna får vi dessutom oftast pain au chocolate. (Jag skyller hela min viktuppgång på pain au chocolat.)

Hur fasen ska vi kunna matcha det hemma på Ferievägen? Jag ser Skogaholmslimpan framför mig som legat en vecka i vår brödlåda (en låda där vi bara lägger gammalt bröd). Jättekul.

Att lubba ner till vår närmaste Tempo och köpa det långsmala bröd som gräddats i butiken är en skymf mot alla seriösa baguetter i världen. Att köpa ordentliga baguetter och sen frysa in dem låter inte heller så roligt. Att börja baka själv? Varje morgon? Skulle inte tro det. Näemen det får väl bli Skogaholms då. Men jag ska drömma om nybakade ljumma baguetter varje morgon.

På söndagar

Idag är det söndag. På söndagar får man inte klippa gräsmattan. Då har grannarna lov att ringa polisen. Ganska komiskt, men gud så effektivt! Tänk så många utomhusstunder som blivit störda av grannens ettriga gräsklippare. Men inte här, i alla fall inte på söndagar. 

På söndagar kan man heller inte storhandla. Då är våra två närmaste stora mataffärer stängda. Första gången jag upptäckte det här blev jag förbannad, men sen kändes det befriande. Varför ska man ägna den lediga sjunde dagen, enligt Bibeln skapad för vila, till att storhandla, det som är så förlamande trist? Kanske är det därför alla belgare syns på tavernor och ute i parkerna på söndagarna. Det är bara att gratulera!

I en park nära oss...

Sitter (som vanligt) i en lekpark intill moskén i 

Parque Cinquantenaire nära oss.  Barnens riktmärke är numera tornet med halvmånen. Ditåt ska vi! Josephine och jag har gått hit, för killarna och besökande moster E är och upptäcker resten av parken. Själv har jag upptäckt att sanden i alla lekparker här nere är kritvit, så att den bländar även när det är molnigt och den är mycket finkornig, inte alls den lerbruna, tunga varianten som vi har hemma. En kort stund kan man drömma sig bort till en sandstrand i Karibien, tills en vindpust drar med sig den flortunna sanden och man får den rakt i ögonen, eftersom den verkar ha en inbyggd kompass som envist säger "mata mot den där kärringen med långa håret!" 

Ja, så jag sitter där i halvdiset med solglasögon på för att skydda mig mot den lyxiga sanden och ser till min förtjusning att Josephine har hittat två svenska tjejer i sin egen ålder. Som hon har längtat! Äntligen några som hon kan prata med utanför svenska kyrkan och vår lilla vänskapskrets. Det är fullt av barn överallt. Och massvis med föräldrar. Bredvid mig sitter en man som leker med sin lilla dotter. Intill honom ligger ett nummer av tidningen Axess. En svensk till! Det är förstås inte ovanligt, men ändå. Jag blir barnsligt exalterad och trevar mig in i en konversation. Han är trevlig och vi snackar på. Så går någon halvtimma och plötsligt ser jag Cyril komma med resten av gänget. Han letar efter oss ser jag, så jag hojtar hans namn. Då vänder sig killen som jag precis fördrivit en  halvtimma med, och säger "men inte Cyril väl?" Kompisar från förr (verkligen förr: 1988), så klart!

Hela episoden får mig tänka på filmen Sliding Doors. Tänk om jag satt mig i andra änden av parken, då hade han gått iväg med sin hink och spade och vi gått till vårt utan att veta om den andre. Hur många tillfällen utav alla tillfällen fångar vi egentligen? Och hur många passerar obemärkta förbi oss?

En tur till Provence, och tillbaka

Tänk att vår Honda pallade - igen! Vilken trotjänare! Efter en dryg vecka och 240 mil är vi tillbaka från ett äventyr i Frankrike. Alla som vet något om vår bil inser det smått hysteriska i vårt upplägg. 

Fyra sittplatser och ett begränsat bagageutrymme för två vuxna och tre barn. Hur gör man? Jo, frun sitter inklämd i den lilla smatt som blir över mellan två barnstolar i baksätet. Relativt krocksäkert ändå, för när man väl klämt ner sig kommer man inte därifrån. 

Ja, och så ännu en gång har vi haft anledning att vara tacksamma över GPS-en och DVDn som vi fått låna. Utan dem skulle vi alla fem må ungefär som de där gnuerna på savannen som fått ett virus i hjärnan som får dem att gå i cirklar, runt, runt, runt, samtidigt som de brölar "brööööhhhlll". 

Nu skulle jag ändå säga att resan gick hyggligt, trots att Harry lyckades klämma ur sig den obligatoriska kräken på nervägen (vi sa inget till er Birgitta och Didrik om detta, eftersom det blev en engångsgrej), vi hamnade i olycksköer, vi fastnade i en payage (betalspärr vid motorvägen) för att kortet inte funkade och vi var 1,40 Euro kort i kontakter och tvingades lämna körkortet i pant mot att leta VilleFranche runt i ösregn för att hitta en bankomat - för en dryg Euro!! Den konversationen med madamen i payagen går till historien som ett Monty Python/Kafka-gig. 

-Vous avez payer?

- J'ai payer?

- Ah, vous avez payer!

- No, je ne pas payer mais...

Ja, så fortsatte det medan jag satt i baksätet och la mig i, och tillslut ropade till madamen att "vi vill ju inte ens vara här!!!" Mycket konstruktivt.

Nåväl, vi lämnade alltså Bryssel...

... och tog oss till Paris!

Vi överlevde VilleFranche (skitstaden!) och kom till det pittoreska hotellet i Auxerre - se vilken lyx! 

Men belöningen väntade på oss, efter en lång dag i bilen, i ett litet paradis, två kilometer utanför den lilla staden Cotignac i Provence. Allt som ska finnas i Provence fanns där - de goda måltiderna, vinerna, solen, fälten som man kan dra ut i och för att leka äventyrsland, poolen, trädkojan, och så sällskapet förstås med ditrest familj från Sverige, och så värdparet som får njuta av det här livet varje dag. Undrar hur det känns? Är det lika magiskt varje dag, eller vänjer man sig? Blir man barnsligt förtjust när man går in i en liten chabby-chic-affär i byn och blir inbjuden på ett glas vin och bröd med tapenade, bara för att man råkar ramla in i en reunion just där och då med gamla vänner som inte sett varandra på femton år, eller?

Ja, så var det dags för hemresans nätta 120 mil. Varför inte åka via Disneyland på vägen hem? Vi gjorde det. Hela Enchiladan.

Efter tio timmars Disneyinjektion satte sig tre barn i bilen och somnade innan vi lämnat parkområdet. När vi väl ramlade in i vår lägenhet i Bryssel så där på småtimmarna, hade vår hyresvärd passat på att påbörja, men inte avsluta, ett byggjobb i vårt vardagsrum. Det första jag såg var en full gammal skurhink. Snabb avtändning och ganska komiskt. Livet liksom.