Att gå i skolan och börja jobba

Josephine går en egen snittslad bana i trädgården. Hon ska gå i skolan och börjar lämpligen med nollan. Hon går ett varv hon uppfunnit, hon hoppar, studsar, snurrar och när hon kommit tillbaka till dörren så har hon gått ett år. Sen börjar hon ettan. Hon gör samma varv med lite förändringar, lite svårare. Sen är det dags för tvåan, trean, fyran, hela tiden med ökad svårighetsgrad (huga, börjar jag känna, hjälp vad många år!) och så var det femman, sexan... vidare till sjuan, åttan (åhh, om vi tjejer ändå slapp gå i åttan, tänker jag, man kanske bara kunde stryka åttan helt och hållet?) och till sist nian.

Nu vill Josephine göra "give me five" eftersom hon klarat alla år. Vidare till gymnasiet. Vi börjar om med ettan, tvåan och så trean. (Pust, stön... många rundor i trädgården och lite enahanda tycker jag nog. Var det likadant med skolan?)

"Ok", säger Josephine, "om vi är klara nu så är det dags för universitetet". (En stor trötthet från min sida. Ska hon verkligen göra även dessa år?) Josephine är mycket positiv. Hon hoppar vidare i krumelibukter. Första året, andra året, tredje året och så fjärde året. Ett nytt "give me five".

Nu ska hon börja jobba!
"Hur många dagar jobbar man?" undrar Josephine.
"Jaa du, det är väldigt många", svarar jag. "Vi kan väl bara göra första året?" föreslår jag.
Josephine kör igång. Mitt i banan måste jag fråga hur det känns att börja jobba äntligen, efter alla år i skolan.
"Jo rå... djup suck... sådär".
"Varför bara sådär?" frågar jag.
Hon stannar upp, stryker bort en hårslinga ur ansiktet, och säger efter en kort paus: "Aaamen, alla mina kompisar har dött på jobbet."
"Oj då! Det låter tråkigt" svarar jag.
"Ja, en onding kom och dödade allihop, så nu... nu har jag bara dig".