Att vara hemma med barn...

Vårt allrum - matsal, bibliotek, sovrum och vardagsrum - allt i ett, och städat!

Det går helt enkelt inte att ge mer än man har på kontot, och då tänker jag inte på det pekuniära kontot, utan på det rent mänskliga. Jag tror att jag börjar bli dränerad, återlåten! De tre små är ju så ljuvliga! Men ändå - två månader, sju dagar i veckan, helger, kvällar och nätter, det börjar kosta på! Nu har jag ingen stubin alls. Det bara säger pang, tjoff, bröl på en nanosekund i hjärnan. 

Kanske är det nätterna som tar kål på mig? Det började så mysigt. Tre sängar står uppradade i vårt vardagsrum och där ligger vi som en stor trollfamilj om nätterna. Det är väldigt charmigt och mysigt. Man somnar in så härligt med små kroppar bredvid sig... de små människorna snusar sövande alldeles intill. Men ibland måste man ju få vara lite själv också, och om det inte går dagtid så kanske, kanske är det nätterna man behöver för sig själv? Var är min egen lilla hörna!?

"Vet du, man ska inte så där arg på sitt barn"... säger Erik. "Du och jag är inte så mycket bästisar. Pappa och jag är bästisar." Men så får jag en kram och en puss på kinden. Sånt håller topplocket på plats.

Jag vet vad jag måste göra. Jag provade igår ikväll. Det räckte för att jag skulle må prima resten av kvällen och vara en förtjusande mamma och maka. Små, små öar av egen tid. Jag får stjäla dem helt enkelt. Supporten finns där om jag bara ser till att leva efter mottot att inte ge mer än jag har på kontot. Enkelt. Imorgon börjar jag!