En tur till Provence, och tillbaka

Tänk att vår Honda pallade - igen! Vilken trotjänare! Efter en dryg vecka och 240 mil är vi tillbaka från ett äventyr i Frankrike. Alla som vet något om vår bil inser det smått hysteriska i vårt upplägg. 

Fyra sittplatser och ett begränsat bagageutrymme för två vuxna och tre barn. Hur gör man? Jo, frun sitter inklämd i den lilla smatt som blir över mellan två barnstolar i baksätet. Relativt krocksäkert ändå, för när man väl klämt ner sig kommer man inte därifrån. 

Ja, och så ännu en gång har vi haft anledning att vara tacksamma över GPS-en och DVDn som vi fått låna. Utan dem skulle vi alla fem må ungefär som de där gnuerna på savannen som fått ett virus i hjärnan som får dem att gå i cirklar, runt, runt, runt, samtidigt som de brölar "brööööhhhlll". 

Nu skulle jag ändå säga att resan gick hyggligt, trots att Harry lyckades klämma ur sig den obligatoriska kräken på nervägen (vi sa inget till er Birgitta och Didrik om detta, eftersom det blev en engångsgrej), vi hamnade i olycksköer, vi fastnade i en payage (betalspärr vid motorvägen) för att kortet inte funkade och vi var 1,40 Euro kort i kontakter och tvingades lämna körkortet i pant mot att leta VilleFranche runt i ösregn för att hitta en bankomat - för en dryg Euro!! Den konversationen med madamen i payagen går till historien som ett Monty Python/Kafka-gig. 

-Vous avez payer?

- J'ai payer?

- Ah, vous avez payer!

- No, je ne pas payer mais...

Ja, så fortsatte det medan jag satt i baksätet och la mig i, och tillslut ropade till madamen att "vi vill ju inte ens vara här!!!" Mycket konstruktivt.

Nåväl, vi lämnade alltså Bryssel...

... och tog oss till Paris!

Vi överlevde VilleFranche (skitstaden!) och kom till det pittoreska hotellet i Auxerre - se vilken lyx! 

Men belöningen väntade på oss, efter en lång dag i bilen, i ett litet paradis, två kilometer utanför den lilla staden Cotignac i Provence. Allt som ska finnas i Provence fanns där - de goda måltiderna, vinerna, solen, fälten som man kan dra ut i och för att leka äventyrsland, poolen, trädkojan, och så sällskapet förstås med ditrest familj från Sverige, och så värdparet som får njuta av det här livet varje dag. Undrar hur det känns? Är det lika magiskt varje dag, eller vänjer man sig? Blir man barnsligt förtjust när man går in i en liten chabby-chic-affär i byn och blir inbjuden på ett glas vin och bröd med tapenade, bara för att man råkar ramla in i en reunion just där och då med gamla vänner som inte sett varandra på femton år, eller?

Ja, så var det dags för hemresans nätta 120 mil. Varför inte åka via Disneyland på vägen hem? Vi gjorde det. Hela Enchiladan.

Efter tio timmars Disneyinjektion satte sig tre barn i bilen och somnade innan vi lämnat parkområdet. När vi väl ramlade in i vår lägenhet i Bryssel så där på småtimmarna, hade vår hyresvärd passat på att påbörja, men inte avsluta, ett byggjobb i vårt vardagsrum. Det första jag såg var en full gammal skurhink. Snabb avtändning och ganska komiskt. Livet liksom.