I en park nära oss...

Sitter (som vanligt) i en lekpark intill moskén i 

Parque Cinquantenaire nära oss.  Barnens riktmärke är numera tornet med halvmånen. Ditåt ska vi! Josephine och jag har gått hit, för killarna och besökande moster E är och upptäcker resten av parken. Själv har jag upptäckt att sanden i alla lekparker här nere är kritvit, så att den bländar även när det är molnigt och den är mycket finkornig, inte alls den lerbruna, tunga varianten som vi har hemma. En kort stund kan man drömma sig bort till en sandstrand i Karibien, tills en vindpust drar med sig den flortunna sanden och man får den rakt i ögonen, eftersom den verkar ha en inbyggd kompass som envist säger "mata mot den där kärringen med långa håret!" 

Ja, så jag sitter där i halvdiset med solglasögon på för att skydda mig mot den lyxiga sanden och ser till min förtjusning att Josephine har hittat två svenska tjejer i sin egen ålder. Som hon har längtat! Äntligen några som hon kan prata med utanför svenska kyrkan och vår lilla vänskapskrets. Det är fullt av barn överallt. Och massvis med föräldrar. Bredvid mig sitter en man som leker med sin lilla dotter. Intill honom ligger ett nummer av tidningen Axess. En svensk till! Det är förstås inte ovanligt, men ändå. Jag blir barnsligt exalterad och trevar mig in i en konversation. Han är trevlig och vi snackar på. Så går någon halvtimma och plötsligt ser jag Cyril komma med resten av gänget. Han letar efter oss ser jag, så jag hojtar hans namn. Då vänder sig killen som jag precis fördrivit en  halvtimma med, och säger "men inte Cyril väl?" Kompisar från förr (verkligen förr: 1988), så klart!

Hela episoden får mig tänka på filmen Sliding Doors. Tänk om jag satt mig i andra änden av parken, då hade han gått iväg med sin hink och spade och vi gått till vårt utan att veta om den andre. Hur många tillfällen utav alla tillfällen fångar vi egentligen? Och hur många passerar obemärkta förbi oss?