Döden, döden...

(På Bryssels pluskonto: Att på sitta på en irländsk pub med Josephine på Alla-hjärtans-dag och äta hamburgare, bara vi tjejer, och titta ut på det eleganta chabby-chic-folket som sitter på uteplatsen och röker i den värmande vårsolen - fram med manchesterkavajen, scarfen och solglasögona!)

Först hade jag tänkt döpa den här rubriken till "Utan snus försmäktar vi på denna öde ö", men sen googlade jag meningen och insåg att jag inte är originell, än mindre unik. Åtminstone fem bloggare har använt sig av samma rubrik de sista dagarna... Det fick mig också att fundera över vad sjutton jag håller på med!? Blogga!?

Innan vi åkte till Bryssel nöjde jag mig med en fin inbunden anteckningsbok och den fungerade väldigt bra! Det man eventuellt skulle kunna invända mot anteckningsboken är att den är onyanserat husmoderlig. Det osar 50-tal, lycka, harmoni, ingen direkt humor och absolut ingen distans. Allt kretsar kring familjen, som ett valmanifest för KD ungefär.

Men det gör ju det här också!

Jag behöver antagligen snus. Jag försmäktar! Utan snus tycker jag att mycket av det jag gör är meningslöst.

"Omvärderingsfasen" ska väl inträffa någonstans mellan 35 och 40 år. Man ser över sin relation, sin vänskapskrets, sitt jobb, sina intressen, ja sitt liv helt enkelt, och i bästa fall, när man kommit ut på andra sidan, har man styrt om kursen så att den passar den mogna människan bättre. Jag undrar hur länge den fasen kan tänkas pågå, och om den kan förstärkas maximalt av en utlandsresa, en paus från jobbet, och en snus-abstinens? Det känns som om jag befinner mig i orkanens mitt. Här är alldeles stilla, men alldeles intill, eller kanske på exakt samma plats, dundrar det infernaliskt. Hur ser ett mer harmoniskt liv ut när vi väl är hemma? Vad är riktigt tillfredsställande?

I sista numret av Axess står det om medelklassens våndor. Ingen vill vara medelklass. Det är värre än döden, döden. Medelklassen kan delas in i två grupper. De som vill förmedla immateriella värden till flera - det gamla prästerskapet - som idag kan vara journalister, kulturarbetare, lärare eller politiker, och så de som ser sitt kall att skapa och öka materiella värden, alltså alla vi andra i näringslivet. Klerk eller krämare. Krämare? Jag måste byta! Jag vill inte vara i krämarlaget!! "Vägra kräma" skulle kunna bli en ny dubbelbottnad paroll.

(En blogg ska tydligen vara full av små korta inlägg, men det ligger inte för mig, och förresten är inte detta någon blogg bestämmer jag, utan en loggbok för mig och de få nära och kära jag har som hittar hit! Så det så.)