Den 21 mars är en speciell dag för några av oss. Det är min pappa Carls födelsedag. Det är också dagen då han dog.
Jag har funderat en del de sista dagarna på om jag skulle skriva något om Pappa på hans dag, eller om jag skulle låta bli. Kanske inget alls? Kanske bara en rad eller två? Kan jag skriva om min Pappa i det här forumet och för vem gör jag det? Det är en sak att skriva om vardagsdråpligheter i Bryssel. Det är en helt annan sak att skriva om något så här allvarligt och personligt. Jag är på djupt vatten!
Jag återkommer ändå hela tiden till att jag vill uppmärksamma min Pappa och det får bli så här. Till hösten kanske jag lyckas få ihop en liten släktträff. Det skulle han gilla!
Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Jag har försökt göra tankeexperimentet hur hans liv, våra liv, skulle ha sett ut om han levde idag. Jag lyckas inte hela vägen. Vissa små tårtbitar kan jag se framför mig, men det stora pusslet får jag inte ihop. Fjorton år har gått och vi har klarat oss väl. Livet har fört oss i nya banor, nya stigar, som vi kanske inte hade slunkit in på om han funnits med oss. Ändå har jag lust att ropa som Ronjas pappa Mattis: ”Han fattas mig!!”
Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Men för oss kommer Pappa aldrig att vara äldre än femtiosex, eller kanske ännu hellre så där femtiofyra, frisk, full av entusiasm inför livet, med massor av framtidsplaner, och alltid nära till ett av sina karakteristiska kulspruteskratt. Jag ser honom framför mig, gåendes över klipporna på Lindvallstrand, med den blonda, vågiga luggen i blåsten och med långa taniga ben som tar stora kliv. Egentligen är det Pappas sjuttiotalsfrisyr jag ser framför mig, jag inser det, för med åren blev håret kortare, något mörkare och mindre vågigt. Men i mina drömmar styrs den blonda luggen av västkustvinden.
Pappa har funnits mer närvarande i mina tankar sedan vi kom hit ner. Det är säkert för att hjärnan har mer tid att bearbeta undermedvetna tankar. Det är också för att mina barn envisas med att ställa frågor som: ”När var du mest ledsen, när din pappa höll på att dö, eller när han dog?” Eller: "Varför kunde du inte bara blåsa liv i honom?" Sådana frågor får mig onekligen att ’go down that memory lane’, till när vi fick beskedet att cancern var tillbaka och nu satt i ryggraden, till sista dagen på Radiumhemmet. Jag vet att Pappa skulle ha gillat deras vetgiriga sätt. Han var själv bra på att svara uppriktigt på svåra frågor, med respekt för en liten människa, och med osviklig tro på hennes förmåga att kunna hantera svåra svar.
Jag förundras över att jag ännu kan sakna så starkt - efter fjorton år! Jag trodde nog att jag skulle ha kommit längre, att jag skulle kunna tänka på Pappa, prata om honom, höra berättas om honom, utan att det rörde runt i mig så förfärligt. Jag måtte ha gjort ett mycket dåligt sorgearbete!
Jag saknar samtalen vi hade. Vi pratade politik, världen, livsåskådning, böcker, vänner, pojkvänner, skolan, bekymmer och dagen som gått. Det kändes som om han var genuint intresserad av vad som hände i mitt liv och hur jag såg på världen.
Jag saknar hans skratt. Som en kulspruta: ”Ra-ta-ta-ta-ta” och sedan ett ”ahh”.. när han hämtade luft. Det skrattet kom oftast när min gudfar ringde, eller min farbror. Då hörde vi Pappas asgarv från arbetsrummet. Det smittade!
Jag saknar hans röst. Pappa hade en mycket vacker röst, en baryton. Hade han inte haft problem att hålla sig till melodin så skulle han ha sjungit fantastiskt vackert. Han brukade skämta om det, med illa dold stolthet, att han av alla människor blivit en Farbror i Orphei Drängar. Trots att han sällan kunde ta samma ton två gånger sjöng han ganska ofta där hemma, fast han sjöng bara väldigt korta strofer (eller gnolade kanske man skulle kalla det). Jag ser honom framför mig i köket, med sitt förkläde, och en kniv som precis ska slipas, och han sjunger:
”Om du sticker kniven i den rika kronofogden”
Inte mer. Kanske några gånger till, med lite pauser för köksarbetet.
Eller en annan favorit:
”Liksom en herdinna, högstidsklädd,
vid källan en junidag (och kanske, men inte alltid nästa strof)
hopletar ur gräsets rosiga bädd
sin prydnad och små behag”
Idag skulle Pappa ha fyllt sjuttio år. Hur livet skulle se ut om han funnes med oss kan man aldrig veta. Men vi skulle skratta en hel del, det vet jag, och vi skulle prata politik, världen, livsåskådning, böcker, vänner, skolan, bekymmer, dagen som gått och mycket mer. Men vi skulle vara många fler runt matbordet i de samtalen (och då tänker jag i en vid bemärkelse). Och det skulle han ha gillat!
PS Lägger med några länkar om 'Rally Monte Carl' på Värmlands Nation i Uppsala :-)
http://hem.passagen.se/nyholm/rmc/carl.htm
http://hem.passagen.se/nyholm/rmc/historienom.htm
(Roligt citat från Pappa ovan)
Inlägg
Han är där helt enkelt! Du känner större lycka än på länge, större kärlek till din familj, större glädje inför livet, klart han vill vara med.
SvaraRaderaEn fantastisk man som jag hade äran att träffa!
Stor kram min vän
Hej Katharina,
SvaraRaderaåh vad fint du skrev om din pappa. Jag träffade aldrig honom, me dina ord ger en bild av en jättefin person och en lika fin relation mellan er.
Jag har precis kikat in på bloggen efter ca en veckas uppehåll. urkul att läsa om era förehavanden (och underbar google-översättning!), jag kan precis höra din röst, när du skriver och jag längtar efter att ses!
Kram
mia´ård