Avskedet närmar sig

Klockan är över midnatt och alla har precis somnat i vår jättebinge à 3 sängar som står i vardagsrummet. Nyss satt vi i bilen på väg hem från en suverän middag på en balkanrestaurang där vi käkat och druckit gott tillsammans med vänner från Cyrils Münchentid 1988. Fönsterrutorna var nervevade, eftersom det fortfarande var så där härligt varmt i luften trots att det blivit sent. Just som vi passerade Merode såg vi den pampiga Triumfbågen vackert upplyst i kvällningen. "Titta vad fint! ... Vi kommer att sakna Bryssel när vi kommer hem tror jag" kom det från äldsta barnet. Minuterna innan hade dottern precis sagt att hon saknade lekrummet där hemma och om hon blundade kunde hon se det framför sig. Precis så är det nog nu, våra sista dagar. Endera längtar vi hem. Endera tar vi avsked av en tid och en plats som vi gillat skarpt. Kommer vännerna att finnas kvar om vi kommer tillbaka och hälsar på? undrade barnen när vi satt där i bilen. Somliga, svarade vi.