Det där med att jobba

Jag läste nyss på en kompis blogg om jobb och annat och blev lite inspirerad.

"När ska du göra något riktigt.. och inte bara sitta på ditt jobb och lata dig?" säger vår sexåring till sin pappa med glimten i ögat, men kanske med lite allvar i botten - typ, vad gör du egentligen?? Mig frågar barnen istället: "Vad ska du göra när du blir stor då, mamma?" Pappa är tydligen redan stor, men något riktigt gör han ändå inte.

Vår sexåring ska själv göra lite av varje när han blir stor: Dinosaurieforskare, diamantletare, jaktplanspilot, monstertruckförare, byggjobbare, och så boxare. Det tänker han blanda lite så att man inte tröttnar. Det verkar så trist att göra samma sak hela tiden. Härligt, tycker jag! Go, man! För hur det än är så verkar vår generation, trots alla trendrapporter om att vi kommer att byta karriärer ex antal gånger, sitta fast i drömmen om det finns det där enda rätta valet som ska göra oss... lyckliga. Istället borde vi kanske vara mer kortsiktiga och fråga oss om vårt jobb funkar för oss här och nu. Sen kanske vi säger om fem år att nu är det dags att byta. Och då ska inte de där fem investerade åren ses som förspilld tid, som något vi sysslade med i väntan på det där "rätta" som hägrar runt hörnet. Ok, jag förenklar så klart, men jag undrar om ordet "hoppjerka" existerar i landet i väster. Vad skulle det vara? Jumping jerk. Låter kul! Jag måste fråga.

Och så en sak till. På svenska säger vi till våra barn "vad ska du bli när du blir stor då? Bli. Det är ju blytungt att bära. Om jag nu ska prata med mina barn om framtiden, som för vår del ändå ligger så långt borta, så ska jag max sträcka mig till att säga "göra", inte "bli". Att "bli" något genom jobbet känns väldigt tajt kopplat till ens identitet och självbild. Att göra känns mycket friare. Man kan göra olika saker, det är helt ok. Som att jobba som dinosaurieforskare, diamantletare, jaktplanspilot, monstertruckförare, byggjobbare, och boxare till exempel.